Kära blogläsare

Jag har nu efter ett tag känt efter och kommit fram till att jag ska sluta blogga. Det har varit helt fantastiskt att få ha haft denna möjlighet att skriva av mig, samt dela mina dagar, glädje och sorg, lycka och motgång, med er. Jag har även lyckats hjälpa några av er och det är fantastiskt att ha nått ut till så många genom en blogg som denna.

Men nu tryter inspirationen och jag känner att det är helt enkelt dags att lägga ner.

Vill uppdatera er med att jag har mått fruktansvärt dåligt sen sist. Jag fick tyvärr mer ont i magen av primolut nor och blev deppig på en gång så jag slutade med dom. Magsmärtorna satt i och det blev fem vändor på gynakuten. Tre av dom var p g a att jag behövde smärtlindring, två berodde på att Kontaktpunkten vägrade skriva ut recept på så starka tabletter. Så jag var tvungen att åka in. Lite onödigt med tanke på att slösa läkares tid, min tid och samhällets resurser. De tittade ändå bara i journalen, vilket de kunde gjort över telefon tycker jag. Men, men, det ska inte vara för lätt.

Jag fick till sist träffa min underbara läkare och vi bestämde tillsammans att ta bort livmodern. Det kommer inte ske nu, eftersom det är fullbokat med operationer innan sommaren, men så fort det blir en ledig tid i höst så kommer det ske. När han undersökte mig så tryckte han på vissa punkter och det var precis på baksidan där livmodern sitter. Jag har inte blött en droppe sen operationen och det är så fantastiskt skönt. Jag ser fram emot att sluta blöda helt, då det gör helt fruktansvärt ont på mig.

Det är ett stort beslut, men det känns rätt. Jag har ju lite tid att landa i det nu under sommaren.

Jag har även fått fentanylplåster som är ett morfinplåster för jämnare smärtlindring. Hade ju börjat trappa ner på oxynormen/oxycontinet men det blev tvärtom, fick gå upp i dos. Kan komplettera med oxynorm vid behov men förhoppningsvis kommer jag bort från de tabletterna. Det är lätt att bli beroende och det är det sista jag vill. Men jag vill inte ha ont heller. Ond cirkel blir det.

Jag är fortfarande extremt trött och utmattad emellanåt, sover mycket. Det beror nog tyvärr mycket på morfinet, men det får väl vara så då. Försöker acceptera, men det är svårt.

Förutom det så mår jag okej. Min underbara dotter är bara såååå underbar en nästan 14-årig tjej kan bli. Hon är så stor och förståndig och börjar mer och mer förstå hur min sjukdom fungerar.

Min familj stöttar mig som vanligt och vännerna finns där ❤

Min pojkvän och jag har nu varit ihop i drygt 8 månader. Det är fantastiskt och jag är otroligt kär i honom.

Tack till alla er som stått vid min sida. Tack alla ni som läst. Tack alla för era mejl ni sänt och jag hoppas att ni alla får adekvat vård.

Tack!