Archive | oktober 2011

Operationen

Nu äntligen så har jag opererats. Och det har varit en pärs. Herregud alltså, men nu är det gjort.

Jag opererades i onsdags, den 26 oktober. Jag kom in som första patient, så det blev ingen väntetid alls nästan. Vilket var vääääldigt skönt. Fast jag blev lite nervös precis innan och då frågade jag om jag kunde få en lugnande och fick faktiskt en stesolid. Kan jag varmt rekomendera, för sen var jag inte ett dugg nervös.

I magen såg det värre ut. Tjocktarmen var ihopväxt med baksidan av livmodern. Han fick loss den men sa att ”det med nöd och näppe inte gick hål på tarmen…” Sen var båda äggstockar nerkletade av endometrios och äggledarna var också ihopklistrade och förmodligen helt ur funktion. Inget han sa rakt ut i ord, men hela kroppspråket tydde på det och meningen ”fast du tänkte väl ändå inte ha fler barn” avgjorde saken. Sen hade jag endometrios på hela bukväggen, och sist en liten cysta på en centimeter. Inte konstigt att jag haft ont med andra ord. Mest var det sammanväxningar och jag frågade om han kunde se om det var aktiv eller gammal endometrios. Han sa att han hittat både och.

Vilket gör mig förtvivlad eftersom jag ändå stått på behandling och inte blödit sen februari (egentligen januari då det bara var en dag i februari). Mycket konstigt och han sa att jag absolut behöver äta hormoner hela tiden, så nu har jag börjat med Visann igen. Och jag som trodde att dom inte skulle hitta något…

Trodde dock att det kanske skulle vara något med min högra äggstock, men absolut inte såhär mycket och jag har ju sällan ont på vänstra så det är lite konstigt. Läskigast är det med sammanväxningarna tycker jag. Inte bra.

Men allt såg bra ut, det tog drygt två timmar. Han fick loss det mesta och sa att det finns goda chanser att jag kommer kunna bli mycket bättre. Så det är jag så himla glad över. Men dom här dagarna efteråt var ju inte att leka med… Fyra dagar blev jag kvar och kom hem nu idag, och jag har fortfarande svinont. Har inte upplevt det här tidigare, då dom andra operationerna inte alls varit så smärtsamma. Morfintabletter varvades av morfinsprutor och jag har fått otroligt med hjälp, alla har varit så himla gulliga. När gasen släppte var det värst, jag hade påpekat det innan op och de hade med det i beredskapen. En sjuksköterska stannade inne hos mig tills det släppte, det gjorde så ont att jag inte kunde dra andetag innåt. Så det här hade jag ju inte riktigt planerat, hade ju tänkt gå på symässan i Göteborg nu i helgen…

Men jag är så lycklig att det är över, nu är det bara vila och återhämtning som gäller.

Ha det så bra!!

Annonser

Lite lugnare :)

Tusen tack alla, för era svar och tankar. Det värmer och jag har bestämt mig för att avvakta med steriliseringen. Det kändes så starkt i söndagskväll och känslan är kvar. Inte nu i alla fall – kanske i framtiden, om man vet mer om denna metod vid endo.

Jag känner mig i alla fall bra mycket lugnare idag 🙂 Har sansat mina tankar och har en mysdag med dottern som är lite sjuk. Inget allvarligt, bara ont i halsen och lite trött, så hon fick vara hemma idag och vila. Så vi har precis avverkat Pirates of the Carribean IV. Jag älskar dom filmerna, har inte sett dom förrän nu och jag är helt såld. Dom är ju för roliga.

Nåja, jag känner att det blir som det blir med operationen. Käns ändå skönt att även om dom inte skulle hitta nånting alls, så är det bra att dom går in och tittar. Låtter det som om jag säger emot mig själv?? Ja, lite, och jag vet att jag kommer bli förtvivlad om dom säger att allt ser okej ut. Fast om man tänker så så är det ju på ett sätt bra, då kanske det är nåt annat. Fast vad i så fall?? Ja, ni fattar. Skulle ju vara skönt om det INTE är massa endo och sammanväxningar. Nåja, jag är trygg med läkaren och längtar tills det är över.

Kommer ha sällskap av en endokompis som redan ligger inne, så vi kommer säkert ha kul ihop på avdelningen 🙂 Mitt i eländet.

Har faktiskt mått bättre de senaste dagarna…ja, inte stressmässigt då, he he, men endomässigt. Magen har varit hyfsat lugn, tack o lov, det var en hemsk vecka förra veckan. Illamåendet har också gett med sig lite, så aptiten är tillbaka. Lite i alla fall. Mår pyttelite illa, men det är ändå okej. Så jag känner mig ganska stark just nu, vilket käns skönt.

 

Nervös….

…så in i helvete är jag. Inför operationen. Fattar egentligen inte varför, men igår var jag så nervös att jag inte kunde sova. Hade t o m hjärtklappning…så ni fattar vilken nivå det är på. Brukar aldrig någonsin vara sån här, jag är tom förvånad över det, om jag ser på mig själv utifrån.

Så vad handlar det om då?? Undrar ni säkert. Och jag med. Jag vet inte. ???? Har inte en aning. Jag menar, jag har gjort det förut. Två gånger t o m. Så jag vet precis hur det kommer gå till. Sövningen är bara helt underbar, jag älskar att sövas. Är jag rädd för att dom inte ska hitta nåt? Ja, det är jag. Lite. För då skulle det kännas som om jag står på ruta ett igen. Är jag nervös för att ha ont efteråt?? Nja, jag får ju smärtstillande så länge jag är kvar på sjukan och min läkare är väl medveten om att jag kommer behöva smärtlindring efteråt. (Alltså, endopatienter över lag menar jag nu, inte bara jag).

Är jag nervös för steriliseringen? Så in i helvete. (Ursäkta svordomarna, men jag måste få ur mig det). Jag tvivlar på det här, jag vet varken ut eller in. Ska jag göra det, ska jag inte??? Fram och tillbaka snurrar det i huvudet. Det går inte att göra det ogjort, men jag kan göra det senara i livet. Aaaaahhhh, jag vet inte. Har ni tips?? Råd?? Vad är jag rädd för här? Ja, det är nog att det kanske kommer göra ont om blodet vill genom och inte kan komma igenom. Att det då blir ”värre” än det är nu.

När det gäller barnfrågan finns det en chans på 0, 5 % att jag kommer vilja ha barn igen. Den finns, men är så himla liten. Och jag är väldigt villig att i så fall adoptera eller ha en liten fosterunge. Skulle tycka det var dömysigt. Men det kommer kännas så jäkla definitivt om jag steriliserar mig. Som jag sa innan, det går inte att göra ogjort. Åh, jag vet verkligen inte. Nu lutar jag åt att INTE gör det. Behöver prata med min läkare, han ska ringa mig idag.

Ni får hemskt gärna ge mig synpunkter på detta. Egna erfarenheter eller tips, råd, pepp, tankar. Jag behöver verkligen det idag!! 😦

Söndag

Och det är bättre i magen. Man blir ju helt slut när man har så himla ont. Helt färdig. Helgen har ändå gått väldigt bra och den är inte slut ännu 🙂 Lillan och jag har haft härligt mys sedan i fredagskväll och det har varit fortsatt mys med ännu mer mys ikväll. Vet inte om hon känner på sig att jag ska opereras, hon är nämligen väldigt kramig just nu. Vill sitta nära i soffan och hålla handen o så, något hon gör ibland såklart men inte så här mycket. Även när vi är ute så kramas hon och håller handen. Kanske är hon lite orolig, jag vet inte.

Det är så skönt när det är bättre. Synd bara att man är så slut, när man inte har så våldsamt ont. Det tar ett tag att få upp krafterna efter ett megaskov av smärtor. Ni som är drabbade, ja ni vet…

Ska föröka gå ut en sväng snart då det är världens finaste dag ute. Solen strålar och det verkar riktigt skönt. Har ju inte varit ute så mycket i veckan. Så det ska bli skönt.

Ha en härlig söndag!!

Att be om hjälp

Jag kan inte förstå varför det är så laddat det här med att ”be om hjälp”. Egentligen. Ingen blir ju oftast arg, det värsta som kan hända är ju att personen man frågar inte kan helt enkelt. Och det är väl inte så farligt. Eller är det så att den här känslan att ”vilja klara sig själv” är så otroligt stark?? Jag vet att den är det hos mig, men jag ber faktiskt om hjälp ändå. Tycker jag är ganska bra på det, säger om jag behöver nåt. Eller säger nej om jag inte orkar nåt. Jag har inte en enda gång varit med om att någon blir förolämpad eller tar det personligt på nåt sätt. Nej, världen skulle bli bra mycket bättre om vi vågade be om hjälp, tjänster o gentjänster. Kan/vill/orkar man inte är det väl bara att säga nej tack.

Så igår bad jag om hjälp. Jag var så dålig. Magen var så krånglig. Förstoppning trots laxberaldropparna igen….och magen ballade ur på morgonen. Magknipen var fruktansvärda, det var ambulansvarning på dom. Men dom satt inte i så länge, max typ 30 sekunder. Så det släppte hela tiden. Men fy tusan vad det gör ont när det gör ont. Jag bara låg o kallsvettades o kunde inte gå rakt. Till slut fick jag i mig lite microlax o det släppte lite. Sen störtsomnade jag i ca 1 1/2 timma.

Fick avboka utvecklingsamtal med dotterns förken och fick avboka en kompis som skulle hit. (Som jag inte sett på över ett år från Stockholm). Suck, vad gör man. Kunde inte gå ut o handla eller nånting. Det är då man behöver be om hjälp. Så jag ringde mamma o grät o bad att hon kom hit. Och självklart gjorde hon det 🙂

Gick och handlade åt mig och lagade mat och lekte med dottern så jag fick vila. Piggnade till lite sen och klarade kvällen. Vilket bestod av popcornmys i soffan, men ändå. Tack älskade mamma, för att du kom ❤

Idag är det lite bättre faktiskt. Inte så våldsamt ont, men jag är helt proppmätt. Har aldrig varit med om det här tidigare med förstoppning på det här sättet. Magen står ut, ungefär 7 månader gravid är jag. Hopplöst. Om jag inte hade operationen inbokad vet jag inte vad jag hade gjort.

Så jag försöker stå ut. Neräkning. Några dagar kvar. Snart. Hoppas på bättre tider. Nu ska jag vila!! Ha en skön lördag!!

 

Jag mår illa

Jag mår så illa. Jag har magkatarr av all medicin jag proppar i mig. Jag har förstoppning trots laxoberaldropparna. Det käns som om jag ska spy precis hela tiden, men jag gör det inte. Kan inte äta nåt. Jag är inte speciellt tapper idag. Känner mig som en ledsen, urvriden disktrasa, slängd i nåt hörn nånstans…

Osar det självömkan? Kanske. Har haft svinont sen i söndags/måndags. Fyra tradolan på en dag, maxdosen, hjälper inte. Ska jag åka in eller inte? Vad gör dom då? Ger mig oxynorm. Jag kan lika gärna stå ut. Ska opereras nästa vecka, så jag försöker stå ut.

Känner mig liten, ynklig, ledsen och hopplös. Försöker tänka att jag gör absolut inget nu fram till op. Det gör inget att lägenheten inte blir städad. Det gör inget att jag inte orkar tvätta. Disken får stå. Magen spränger. Bränner. Igår hade jag hugg. Det brukar jag aldrig ha, inte huggkänslor. Skitjobbigt var det.

Vill så mycket, vill skriva om så mycket. Har massor av blogginlägg i huvudet som inte kommer ut. Men det krävs lite mer efterforskning och jag orkar inte det nu. Igår sov jag ”middag” mellan 18.00 och 20.00. Helt slut var jag. Vaknar varenda natt sen jag slutade med tryptizolen att jag behöver kissa. Minst en gång. En gång var det ju fyra gånger. Inatt två. Det påverkar mig säkert också. Att inte sova så gott.

Men igår tog jag mig till smärtkursen. Jag satt o petade i mig lakris i smyg hela lektionen. För illamåendet. Det vi pratade om var mycket intresant och mycket givande. Kan inte återberätta det i detalj, men det handlade om allt som kommer till smärtan. När man haft smärta under lång tid. Tröttheten, minnesförlusten, depression, osv. Det är inget man kan påverka utan det sker i hjärnan efter långvarig smärta. Det käns skönt på nåt sätt att få det svart på vitt att det är inte mig det är fel på utan det sker helt automatiskt och det är fysiskt och det är inget man kan styra. Så det käns skönt. Men jobbigt såklart.

Ja, idag är ingen bra dag heller, vill bara försvinna från jordens yta för ett litet tag. Usch, jag ska ta och vila nu. Och sluta gnälla. Men nu har jag skrivit av mig lite, så det käns bra.

Nä usch…

…det är inte bättre idag. Vill bara gå och gömma mig. Försvinna för en liten stund. Har precis tagit en extra tradolan, får hoppas att den hjälper. Gjorde samma igår och konsekvensen blir att jag ligger på soffan hela dagen och föröker hålla mig från att spy… Är hungrig med tappad aptit samtidigt. Petade i mig lite lakris, som för stunden släpper illamåendet. Jag har ju tabletter mot illamåendet, men igår hjälpte dom inte. Står till och med att man inte ska ta dom med tradolan, att effekten kan bli mindre. Vad gör man??

Jo, man står ut. Föröker fokusera, som jag gör just nu i skrivande stund. Försöker vara ”någon annanstans” än i min kropp. Vill fly och springa till världens ende och gömma mig där. Fast egentligen vill jag fly från min kropp. Svårt att älska en kropp som inte gör som man vill… Men föröker tänka att det inte är ”kroppens” fel..ähum… vill inte skuldbelägga någon i detta fallet. Det hjälper ju inte att skylla på någon. Det är bara olyckligt att jag har endometrios.

Imorgon blir det smärtkurs igen. Passande, hoppas jag kan ta mig dit. Annars händer det inte mycket i mitt liv just nu. Tänker tillbaka på helgen och ler, det var ändå en superbra helg 🙂 Tänker att det blir så igen. Snart. Och snart stundar operationen, ska bli så skööööönt att något händer. Nu ser jag bara fram emot det. Vad lustig man är, i helgen tänkte jag ”jag kanske inte behöver opereras egentligen, kan ju ge denna operationstid till en kompis istället”… Har en kompis som är mycket sämre än mig som ”står i kö på operation”, men det tar ju sån tid. Så jag tänkte att hon kunde ta min tid och jag hennes, senare i år då. Men igår kände jag att så blir det nog inte ändå. Hur mycket hon än behöver opereras så behöver jag det också. Att det ens ska vara brist på det här. Och alla besparingar, nej sjukvården funkar inte i dett land. Kan ha en hel blogg om bara det egentligen.

Nåja, nu ska jag krascha på soffan, igen…och försöka titta på TV.