Archive | september 2012

Sorg

Och där slog sorgen till. Pang sa det. Igår och idag. Sorgen, att inte kunna ge mitt barn det jag vill. Sorgen att inte få resa med henne. Visa henne världen, så som jag planerade, redan när hon låg i min mage, det lilla knyttet jag bar på.

Sorgen, att inte kunna kunna välja. Sorgen att inte orka leka med dottern på det sätt jag vill. Den aktiva mamman. Sorgen att inte kunna ta med henne på de skogsutflykter jag vill, eller badhuset varje helg. Eller teatrar och bio. Sorgen att inte kunna leka de utomhuslekar som jag vet att hon hade älskat. Det är den absolut tyngsta sorgen.

Att inte ha fria val. Friheten att välja att åka till badhuset eller inte. Att välja om vi ska gå ut en söndag och spela badminton i parken. Att välja om vi ska gå på stan i flera timmar.

Även sorgen vad jag ska arbeta med. Inte vad jag vill och är kompetent och utbildad att göra utan mer vad jag klarar av. Fysiskt och psykiskt.

Sorgen över att jag är så trött och inte orkar gå ut och dejta.

Sorgen att inte ha en pojkvän. Eller sex.  Eller kyssar. Eller närhet.

Sorgen att inte orka följa med kompisar ut och festa.

Sorgen att sitta hemma och titta på TV, för det är det man orkar en dag.

Sorg. Tung sorg. Sorgen över att mitt liv blev såhär. Inte som jag hade velat att det skulle bli, som jag planerade.

Inser att jag absolut inte bearbetat det här. Jag lägger fokus på fel saker, på det jag inte klarar istället för det jag klarar av. Inser att jag låter bitter, men det är för att jag ÄR bitter. Inser att låter som ett offer och drar på mig offerkoftan alltför hårt ibland. Det är för att jag är ett offer. Offer för endometriosen, som ställt till det så i mitt liv.

Just nu är jag ledsen. Och jag tror att jag behöver vara det. Vara i sorgen ett tag. Få känna, grubbla, sörja. För att sedan ta nya tag och komma igen. Jag vill ju lära mig leva med det här, men idag orkar jag inte. Nej, idag är jag ledsen. Gråter. Tårarna rullar nerför mina kinder i skrivande stund. Och det är okej. Jag tillåter mig att kollapsa. Att få känna mig ledsen och nere och bitter och arg och förbannad.

Jag kommer återhämta mig. Det är jag hundra procent säker på. Igår hände en grej som gjorde att jag förändrades lite. En aha-upplevelse. Jag hade ett samtal med min dotter efter en riktigt tuff dag och vi var båda sura och griniga. Fast jag var mest ledsen och insåg att det var hon också.

Frustrerade, över att det blivit så här. Men vi la oss på sängen och pratade. Pratade så att en liten 12-åring ska förstå. Och jag tror att hon gjorde det. Vi grät båda två, höll om varandra och jag kunde känna mig tröstad av henne. Utan att lägga skuld på henne. Hon kunde, genom sina kloka ord, ge mig ett nytt starkt hopp om livet. Min lilla, älskade dotter, som är så klok. Hon växer i det här också vill jag lova. Att växa upp med en sjuk mamma, en handikappad mamma. För det är det jag är. Men jag tänker aldrig, aldrig någonsin, ge upp kampen om att bli den bästa mamman mitt barn kan få. Även om det inte har blivit i närheten så som jag planerade när hon låg i min mage.

Mycket har hon gått igenom, en svår sjukdom, skilsmässa och nu detta. Men aldrig att jag ger mig. Jag tänker, under de förutsättningar jag har, skapa ett liv som är tillräckligt. Jag vill kunna dö nöjd. Jag vill kunna känna, när jag sitter på ålderdomshemmet gammal och skruttig, att jag gjort allt för mitt barn, och för att bekämpa den här sjukdomen. Jag kommer aldrig ge upp.

Det är nog därför jag välkommnar sorgen nu. Känner mig redo att ta fighten. Ur den kommer något nytt att födas fram. Vad eller vem, det vet jag inte. Men jag känner i hela min kropp att jag håller på att förändras. Något händer och det är både jobbigt och bra. Kanske kommer att behöva erat stöd framöver, kanske kommer ni få läsa om mera sorg. Jag hoppas ni inte blir rädda för att jag är ärlig, jag behöver skriva av mig, mina känslor. Få dom ur huvudet, kroppen, systemet. För att få in nytt ljus, styrka och hopp.

För solen finns ju där, bakom molnen. Alltid närvarande, om än inte alltid synlig från ett jordperspektiv.

 

 

Nu har jag lugnat mig något, nu käns det bättre. Skönt att gråta emellanåt, jag gör det alleles för sällan. Har bokat tid för fortsättning med psykolog på vc. Jag ska på mitt sista möte nästa vecka, möte nr 4 hos smärtpsykologen. Men jag behöver mer. Fast det är svårt att få tid, jag kanske inte får det före jul. Men då får jag hänga här på bloggen så länge, och skriva av mig.

Nu är dottern hos en kompis, men jag kan säga till alla er därute med barn, det är inte självklart. Livet är inte självklart. Så pussa och krama om era nära och kära lite extra idag. Tänk en tanke på hur lyckligt lottade vi trots allt är. Och inse att sorgen är en del av livet.

 

Mor och barn av konstnären Erik Höglund

Mor och barn av konstnären Erik Höglund

Annonser

Äntligen fredag!!

Ja, äntligen har denna veckan kommit till enda, så skönt med fredag var längesen jag kände. Mår inget vidare, mår illa och aptitlösheten håller i sig. Har dock petat i mig lite mat idag. Blir ju så matt av allt detta. Ska till läkaren på måndag, så vi får se vad hon säger om allt som har hänt. Det är sista besöket med smärtläkaren.

Jag har känt mig lite nere några dagar. Vet inte heller om det beror på sömnbristen eller att jag tagit bort citalopramen och att enenton-effekten nu ger sig till känna. Känner mig som ett vandrande kemiskt labratorie.

Igår somnade jag och sov tre timmar på eftermiddagen. Känner mig något bättre idag, orkade gå till jobbet, men är fortfarande lite yr. Skulle inte alls klara att jobba mer än två timmar just nu. Tanken var ju att jag skulle upp till tre timmar per dag denna vacken, men det har inte gått. Fattar inte ens att jag tagit mig igenom veckan. Befinner mig som i ett töcken hela tiden. Som ett stort blodsockerfall. Har inte känt energi på en månad nu. Börjar bli lite jobbigt, när ögonen inte hänger med på tangentbordet.

Ska på stan med dottern imorgon och har ingen aning om hur det ska gå. Vi får väl ta några vilopauser på vägen helt enkelt. Och sen hem och tvätta. Usch vilket negativt inlägg detta blev, men det är så det käns idag. Neråt. Hoppas det vänder i helgen.

Trevlig helg allihopa!

Ingen aptit.

Jag har absolut ingen aptit. Jag mår fortfarande illa även om det inte är lika jobbigt som det var när det var värst. Men jag kan fortfarande inte känna nån hunger. Det är fruktansvärt. Äter ett äpple till middag typ. Vet inte vad det är som gör så, om det är sprutorna eller om det är hela grejen med blodtrycket. Men vem har tappat aptiten för högt blodtryck förut? Det har jag inte hört som symptom.

Känner mig lite nere för att jag är såååå trött. Lyckades bara sova 5 timmar inatt. Förstår inte, det går liksom inte att sova. Jag som ALDRIG haft problem med det. Men nu är den stora frågan, om jag ska fortsätta med enantonen eller gå över till något annat hormonpreparat. Har ju snart gjort detta i ett halvår. Ska träffa läkare om ett par veckor för diskussion om det. Usch, både vill och inte vill prova något annat. Se om jag mår bättre av ”vanliga p-piller” eller nåt annat. Vi får se.

Nu blir det lite vila.

2:a

dagen på jobbet. Lättare idag men fortfarande sjukt trött. Ögonen går i kors emellanåt och jag får tvinga mig till att inte somna. Har dock lyckats med att dammsuga och moppa golven, av ren vilja, inte för att jag orkade, utan för att jag ville ha fint. Promenerade både till och från jobbet idag och klarade mina två timmar. Men somnade nästan när jag kom hem.

Nu har lillan hängt här några timmar, som hon gör efter skolan även på pappans vecka. Och jag fasar in att ha henne tillbaks snart på helt eget ansvar. Fast jag är så tacksam att jag har pappans och hans sambos fulla stöd att bara ringa om jag behöver hjälp eller avlastning. Säger liksom dom med en nyfödd. Men dom är ju i alla fall friska. Och två.

Jag sov så dåligt inatt. Undrar om de hära blodtryckstabletterna har börjat verka egentligen. Har tagit dom i 5 dagar nu. Vaknade inatt med jordens hjärtklappning Fick ta en halv stesolid för att få det lugnt. Sen sov jag oroligt. Vaknade tre gånger totalt. Jobbigt när det blir så. Kanske inte så konstigt att jag är trött. Minns inte när jag sov en hel natt senast.

Det blir inte mycket annat gjort. Har virkat en liten grej. Det tog typ en vecka. Gjorde den i omgångar. En grej man får klart på en halvtimma i normalt skick. Men idag blev den klar. Ska till en liten person i julklapp 🙂 Tror jag. Eller så hänger jag den i granen. Jag får se. Hrm…den kan ni ju klura lite på… 🙂

Nu blir det TV för nu går VERKLIGEN ögonen i kors.

Gokväll 🙂

Vardag

Nu börjar det likna något som kallas vardag. Men det är fortfarande lite timme för timme, dag för dag. Jag lyckades masa mig igenom de två timmarna på jobbet. Det var sjukt jobbigt, jag var såååå trött efteråt att jag var alldeles snurrig. Nu på kvällen käns det något bättre. Men är fortfarande trött och lite svag.

Tack N, för den fina presenten, det gjorde mig jätteglad 🙂

Tack I, för att du fixade mina datorproblem över telefonen, det gjorde mig också glad 🙂

Nu blir det soffan, är alldeles snurrig efter denna dagen.

Min dotter har ju fyllt år, så det har varit fullt ös med det också 🙂 Kalas i dagarna tre… Min lilla, stora älskade dotter, 12 år idag ❤

Vardag

Imorgon är det vardag igen. Tanken är att jag ska prova att jobba igen. Kanske klarar jag inte två timmar, då får jag gå hem innan. Tanken var ju att jag egentligen skulle gå upp till 3 timmar imorgon, men det käns för tidigt. Vet ju inte om jag klarar 1 timme ännu…

Har upptäckt, eller snarare kommit på, att den här medicinförgiftningen har nog suttit i sen jag började med citalopramen i tidig sommras. Jag har ju mått oerhört bra i sommar, har haft ork och energi, kraft att göra saker, tex yoga och lite gymnastikövningar etc. Fast nu med facit i hand så har det nog varit symptomen på biverkningarna, speed-heten, rastlösheten, oron, som jag har trott varit ”normal energi”. Men det käns ju inte riktigt så, känner det nu.

Jag är tillbaka på nån slags ruta, inte ruta ett, men kanske fem eller nåt. Där jag känner mig otroligt energilös och kraftlös igen. Känner igen mig nu som att så här har jag mått ganska länge. Detta har varit mitt ”normal-tillstånd” under en längre tid. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Skönt att speed-heten är borta, men trist att vara så förbannat trött igen. Igår la jag mig 21.00. En lördagkväll. Tänker att jag fortfarande kanske har kvar efterdyningar från förgiftningen, eller, jag HAR kvar det. Känner att det inte är ute ur kroppen än, biter tex fortfarande ihop käkarna ofrivilligt och har lite darrningar emellanåt och mår illa. Men det är inte lika påtagligt som det var för en vecka sen. Då var allt en enda dimma, usch.

Nu idag ska jag börja trappa ner på tradolanen. Långsamt, för att få så lite biverkningar som möjligt, är lite trött på just biverkningar nu… 😛 Samtidigt vill jag bli av med den. Men har samtidigt inte klarat det förrän nu. Enantonsprutorna har varit den bästa medicinen hittils måste jag säga. Har så himla lite ont i magen. Så det är positivt.

Idag blir det till att ladda inför imorgon. Tänkte försöka mig ut på en promenad om det slutar regna. Annars får jag väl gå ändå, måste känna att det är okej att ta sig till jobbet imorgon. Jag åkte ju själv till vc fram och tillbaka på spårvagnen häromdagen, men var bra yr efteråt. Så jag är lite nervös inför det.

Snart är hösten här, den är allt rätt mysig trots allt. Var 7 grader när jag vaknade imorse.

 

Så trött

Sviterna efter förgiftningen och helgens händelser gör mig så trött, så trött, så trött.

Så det blir inte mycket att skriva idag.

Gonatt!!