Archive | april 2011

I valet o kvalet

Åh vad jag känner mig ambivalent just nu. Det är Valborg och grillning väntar på mig med goda vänner vid havet och jag är så trött att jag snart stupar… Sov asdåligt inatt, kan bero på flera saker.

1 – för mycket kaffe igår, dvs tre koppar…

2 – utrappning av tiparolen, abstinensbesvär, fast jag tog en igår på kvällen, men ingen idag på morgonen

3 – att jag faktiskt håller på att bli förkyld. Har ju kännt av det on and off sedan förra lördagen, påskaftonen med andra ord. Lite feber, lite ont i halsen, men det har inte brytit ut, utan gått tillbaka hela tiden.

4 – Att jag inte har min dotter. Dvs, att jag haft ansvaret för henne så länge nu då hennes pappa varit utomlands, och min lilla är ett energiknippe utan dess like och vi går och lägger oss samtidigt och vaknar halvsju och jag har haft noll egentid under hela påsklovet. Så jag kanske bara har kollapsat typ efter allt. Who knows??

5 – att det varit en jobbig vecka på ett annat plan, sorgeplan. Det tar också på krafterna.

Men jag tror banne mig att jag ska försöka åka iväg o grilla i alla fall. Jag kan ju åka hem direkt efter att jag har ätit, och äta ska jag ju oavsett. Blir ju inte bättre av att jag ligger här med trötthetsångest. Fast det är vad kroppen vill. Men inte jag, hjärnan och magen. Vi vill grilla. 3 mot 1, ha ha, vi vinner. Det blir grillning!!

Glad Valborg!

Acceptans

Jag tror banne mig att jag har accepterat min sjukdom. Men det har suttit väldigt, väldigt långt inne. Jag trodde heller inte att jag skulle skriva det här. Det betyder inte att jag ger upp hoppet om att hitta ”en lösning”, att bli bättre eller helt frisk, utan det betyder att jag börjar leva mitt liv trots allt det här.

Jag träffade läkaren och psykologen idag och vi hade ett jättebra samtal. Dom tycker jag varit oerhört duktig och ganska snabb ändå i att förtså vad det handlar om, att man måste acceptera sin situaition, sörja det gamla livet, sörja att man kanske aldrig kommer vara ”sig själv” igen, men en ny ”sig själv”. Självklart är jag inte där ännu, långtifrån färdig, men jag börjar fatta grejen. Det har liksom ramlat på plats det här med acceptansen, jag ÄR ju liksom sjuk. Jag har en kronisk sjukdom. Det finns bevis, liksom… Vi skrattade också hur vansinnigt mycket jag förnekade i början när jag träffade dom, typ att ”Jag är minsann inte sjuk, kom inte här och säg till mig att acceptera något som jag inte vill….” Jag skäms nästan lite för det, jag är ju inte rädd för att säga ifrån och gjorde verkligen det till min läkare.

Jag, för ca ett halvår sen till min läkare med arg, bestämd och långsam röst: ”Och vem är du att säga till mig att jag inte kommer bli frisk??”

Ha ha, jag kan bara garva åt det nu, ”total förnekelse” kallas det. Fast det är ju så de flesta reagerar. Vem vill bära på en sjukdom, som ger så mycket smärtor och ställer till med så mycket problem och dessutom är kronisk?? Ingen.

Så det käns ändå bra. Och jag fortsätter att må ganska bra, smärtan har varit lite, lite mer idag, men det beror på att jag inte tagit en tiparol alls idag. Det enda jag tagit är två panodil imorse. Men jag ska ta en nu, för helt vågar jag inte testa att sluta, dessutom ska man ju helst inte sluta tvärt utan trappa ner. Men jag känner mig stel som en pinne för jag har slut på diklofenaken. Men jag kan stå ut med det ändå, det funkar. Jag gör ju inte så mycket nu ändå.

Ha en skön Valborg!

100

Hundra inlägg idag! Det firar vi med att lägga ut några virkbilder. Jag har ju gått loss på virkningen under påsken och det är vansinnigt bra terapi 🙂 Kanske är jag inte världsbäst ännu, men jag börjar fatta grejen. Och det är ju det som är huvudsaken. Sen är det träning, träning och åter träning som gäller.

Liten virkad väska
Mormorsrutor

Det blev en gullig liten väska till dottern och några prov-mormorsrutor. Inte helt klara. Sen har jag gjort en blomma och ett hårband. Men de har jag inga kort på.

 
Endosmärtan är nere på 0.5 idag igen, ryggen är ca 4 – 5.
 
Ha en fin kväll.
 
 

Lite feber o ”förkyld”

Fast ändå inte riktigt förkyld. Men jag vaknade imorse med en sån där skum känsla i kroppen och innan man identifierat den så känner man sig lite knäpp. Men det var bara lite, lite feber, ont i halsen och en lite trött-hängig känsla. Jag avbokade sjukgymnasten idag, jag orkar inte. Behöver vila bort detta idag känner jag.

Igår var en tung dag, fin men sorglig. Mycket tankar får man, på livet o döden, på familjen o vänner, på min kära, kära dotter. Hon är min länk till livet just nu. Inte så att jag lever genom henne, det hoppas jag ni förstår, utan mer att jag behöver göra olika saker som faktiskt är bra för mig. Till exempel så ska vi åka in till stan idag efter skolan och hon ska köpa ett simspel, medeltiden, för egna pengar. Då blir det inte soffan hela dagen, vilket är bra. Fast just nu tror jag att jag ska försöka sova lite till. Trots att jag sovit som en stock inatt. Inte vaknat en enda gång. Kände redan igårkväll att det var på väg.

Jag vet inte om alla vet detta, men väldigt många med endometrios har återkommande halsont. Jag hade ont i halsen ungefär en gång i månaden förut, när jag fick min mens. Jag antar att det har med att immunförsvaret sänks lite grann då och att man är mer mottaglig för baciller. Först kändes det som om jag var ”ständigt förkyld”, men när jag började skriva upp såg jag detta mönster. Alltid vid mens, ca 2 – 3 dagar. Inte så att jag behövde gå från jobbet, men allmänt hängig. Heller inte att jag alltid var snuvig, utan bara rent ont i halsen. Att skriva upp sina symptom hjälper jättemycket för att hitta ett mönster.

Nu när jag varit sjukskriven har jag knappt varit förkyld på ett år. Vilket jag själv tror beror på att jag inte träffat så mycket folk som jag gjorde tidigare. Enligt en läkare är människor som jobbar med människor i riskzonen för att dra på sig sjukdomar, speciellt om man jobbar med barn eller ungdomar. Då är man mer utsatt. Och det är ju lite självklart när man tänker på det.

Så nu blir det lite färskpressad apelsinjucie mixat med frysta hallon. Mmmmmums! Har ni inte smakat det – gör det! Det är ljuvligt!!

Ibland händer det saker…

…som man inte kan berätta om för någon. Det hände mig för ett par veckor sedan. En nära vän berättade något i förtroende, som jag absolut inte kan berätta för någon. Förutom min psykolog. Och det gjorde jag. Det handlade delvis om mig och jag blev både glad och ledsen. Dubbla känslor igen alltså. Men det är jobbigt att inte kunna dela det med någon, att hålla det för sig själv. Men så är det i livet ibland. Och jag mår ju inte jättedåligt av det som hänt, mer än att jag blir lite känslomässigt påverkad.

Idag är även en annan dag av sorg. Stor sorg. Jag kommer inte svara i telefon om någon ringer, för det kommer jag inte vilja. Jag kommer att behöva vara ensam och tillsammans med familj och min dotter.

Så även om denna blogg handlar om sjukdomen endometrios i första hand, och jag har valt att inte blanda in mitt privatliv för mycket, så händer det att jag mår dåligt av andra orsaker också. Naturligtvis. Det kan ju vem som helst förstå. Det påverkar ibland min sjukdom. Eller inte alls. Det är så olika. Jag önskar så att det fanns mer mönster, mer rutin i mitt dåliga mående, så man kunde anpassa sig mer. I förrgår till exempel, mådde jag kanonbra i ryggen. Jättebra. Jag rörde mig inte mycket, låg mest och solade. Igår gjorde det så ont att jag fick ta en extra tiparol. Utan att jag hade gjort någon skillnad i rörelse de två dagarna. Självklart är det frustrerande. Men det som jag jobbar allra mest med, eller en av de sakerna, är att vara extremt ödmjuk mot sig själv. Läs gärna Kärleksbrevet igen. Att då tillåta sig att ta det extra lugnt, eller att faktiskt unna sig en tablett extra, istället för att plåga sig igenom dagen. Balans, balans och åter balans.

Annars är endometriossmärtorna nere på ungefär 1-2. Ganska bra och definitivt uthärdligt. Skulle det stanna där för resten av livet, så skulle det vara okej. Funderar på vad det kan bero på, men jag tror på solen och D-vitaminboosten som jag fått. Har även ätit C-vitamin och E-vitamin extra efter att jag läst en undersökning om att det ska vara bra för endo. Men jag återkommer till det en annan gång.

Ha det gott i solen 🙂

GLAD PÅSK!

Glad Påsk

Glad Påsk kära vänner och familj och alla ni där ute som läser min blogg.

Det har blivit lite mindre bloggande, varannandag ungefär nu under påsken. Det beror enbart på det otroligt fina vädret vi haft och att det är skönare att vara ute än inne 🙂

Hoppas det håller i sig hela påsken och att alla får en välförtjänt vila efter den långa vintern.

Härligt med sol

Och att det braiga håller i sig. Fattar ingenting, jag mår jätte-jätte-bra. Jag är trött, visst, men endometrios-smärtan var nere på typ 0,5 igår, dvs nästan ingenting. UNDERBART!! 😀

Sen är det lite mer idag, men absolut inte mycket. Vet inte ens vad det är jag gjort, eller om jag bara är inne i ett riktigt bra skov nu. Kan man ens säga så: Bra skov…

Ja ja, solen gör sitt vilket är extremt efterlängtat ev en som har D-vitaminbrist. I sommar ska jag sola som bara den. Verkar som om min kropp bara kan ta upp D-vitaminet via solen då D-vitamintabletterna inte hjälper mycket. Kanske det får bli såna där solrum i vinter, som man går in och sätter sig i, ha ha.

Nu kan lillan i alla fall gå lite bättre, så kryckorna kanske slopas här om ett par dagar. Idag sprang hon t o m lite grann. Också skönt att det aldrig blev värre än så med den stukade lilla foten 🙂

Nä, ut med er och plocka vitsippor och hälsa våren välkommen!