Vilken dag jag hade igår. Jag vaknade och kände mig så himla trött. Och irriterad. Och grinig. Och sur. Och gnällig. Och frustrerad. Och arg. Och ont i ryggen. Mycket ont i ryggen.
Det där är inte jag egentligen, så jag skyller på enantonen…he he 😉 Nåväl, jag surade runt ett tag här hemma och insåg att jag kommer inte orka dammsuga eller städa, som jag skjutit på i över en vecka nu, så jag flydde hemifrån, tog med mig en bok och gick på café alldeles för mig själv. Mycket bra val.
Satt en stund och läste boken om mindfulness och smärta, och inser att jag inte är så mindful som jag trodde att jag var. Får helt klart jobba mycket på den biten. Frustrationen avtog och jag gick på en föreläsning: Känslans intelligens. Mycket bra och även om jag visste mycket så fick jag ändå en bra och nyttig kick av att lära mig ännu mera mindfulness. Tror att det hjälper mycket i smärthanteringen.
Efter det träffade jag en väldigt god vän, min Cypernkompis. Hon mådde inte heller så bra så vi satte oss i Slottskogen och spydde galla över våra frustrerade känslor och liv. Och gissa vad?? Under dom timmarna jag var med henne så förändrades mitt tillstånd, från sur, grinig, gnällig, trött, irriterad, ja, you name it, till glad, hoppfull, entuiastisk, energisk och jag mådde faktiskt väldigt bra när vi sa adjö. Hon fick mig att skratta och inse ett och annat. Ibland måste man helt enkelt göra val, och jag ska ta ett val nu, snart. Inte idag eller imorgon, men snart.
Det är ju så med känslor, dom är inte bestående. Det vet jag, det sa dom under föreläsningen, men lik förbannat glömmer man bort det ibland. Dom är lika föränderliga som vinden i träden. De ändras precis hela tiden. Och visst är det jobbigt ibland, och oerhört skönt ibland.
När vi satt där i Slottskogen så kom en liten ljuvlig två-åring fram och ville bli kompis med oss. Vilken unge, det var som om hon såg rakt igenom en. Hon pratade och lekte lite med oss, och mamman och pappan som satt en bit bort kom och hämtade henne ungefär femtioelva gånger och sa till henne: ”Låt nu flickorna sitta ifred och prata.” Så kom hon tillbaka precis hela tiden och vips så fick jag en spontankram av henne. Och en stund senare en till. Och sen en stund senare ytterligare en. Vilket barn!! Det var precis det jag behövde, en liten kram från en liten ängel, vilken lycka. Jag blev lycklig och insåg att livet inte är så dumt i alla fall.
Sen på kvällen åkte jag och hämtade en bur jag köpt på blocket till min dotters kanin, som vi kan ha på sommarstället. Underlättar lite då vi slipper ta med den stora kaninburen vi har här hela tiden. Velade runt bland husen innan jag hittade rätt, och sen tog jag buren på bussen hem. Bussen stannade inte riktigt där jag ville, då det är ombyggnationer vid busshållplatsen, så jag fick gå en genväg genom en liten skog. Och mötte två människor som råstirrade på mig, där jag släpade en stor kaninbur mitt i skogen. Det måste sett roligt ut, ha ha 🙂
Då kan man tänka två saker.
1 – Fy fan vad jobbigt det här är. Jag önskar jag hade bil, pojkvän, ett jobb, pengar, var frisk, så skulle jag slippa att släpa en bur mitt i kollektivtrafiken och pusta och stöna och bära hem den genom skogen. Usch vad svettig jag var, trots att buren inte var tung, bara bökig, då den INTE gick att fälla ihop.
eller:
2 – Vad bra att jag inte har så ont i magen idag. Gud vad smidigt att han jag köpte buren av inte bodde alltför långt bort, en kvart på bussen är ju inte hela världen. Vad smidigt med Blocket, vad mycket pengar jag sparar 🙂
Jag valde alternativ 2 igår. Kände att jag vaknade med gnäll och irritation, men oj vad det ändrades under dagens gång.
Kan helt klart säga att jag lärde mig något under gårdagen!! Det är alltid bra!!
endometrios 