Archive | januari 2011

Insikt

Kronisk = långvarig, ständig, varaktig, permanent, ihållande, obotlig.

Av de orden som ”kronisk” betyder är det nog ordet ”obotlig” som gör mig mest ledsen.

När jag fick diagnosen endometrios var det rena himmelriket för mig. Jag blev så överlycklig att jag hade ett ord på helvetet jag haft. I unga år en gång per månad, nu på äldre dar, kroniskt. Jag reflekterade aldrig riktigt vad det innebar. Jag var glad för beskedet och lösningsfokuserad som jag är började jag söka lösningar. Kanske lite väl lösningsfokuserad. Lägga om kosten till gluten och mjölkfritt, akupunktur, aromaterapi, yoga, olika hormonkurer, operera bort rubbet, ja allt jag kunde komma på. Jag levde med sjukdomen ”bredvid” mig, jag la den ”utanför” mig själv på något sätt, men tog inte riktigt in den helt – förrän häromdagen. Distansiserad på något sätt. Förnekelse skulle nog någon kalla det 😉

Jag satt och pratade med min läkare och hon sa något som gjorde att jag förstod att detta kommer aldrig att gå över. Jag minns inte exakt vad det var, men jag ”förstod” på ett emotionellt plan. Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag kanske blir symptomfri, det är min strävan, men aldrig frisk. Det var som om en bomb slog ner i mig. Jag har ALDRIG tänkt på det på det sättet förut. Jag har vetat om detta i tre år, då jag fick diagnosen. Jag har liksom gått och ”väntat” på att något ska hända, och glömt bort att leva under tiden.

Det gjorde mig oerhört sorgsen. Fast på ett annat sätt fick jag tillbaka ett litet hopp. Jag har INTE accepterat smärtan ännu, fast jag TROTT att jag har gjort det. Jag vet INTE hur man lever ett liva i smärta, någon som vet? Men jag tänker ta reda på det. Jag vill leva mitt liv så mycket som möjligt, så bra som möjligt och INTE stå på en pausknapp i väntan på att bli frisk som jag ändå aldrig blir.

Ja, jag ser ju mig själv som en hyfsat smart person, men detta, och när det gäller MIG SJÄLV, är svårt att hantera.

Utmattad och tom efter gråtattacken hos läkaren åkte jag hem. Jag har grubblat som bara den i helgen och det käns lite ljusare nu – och jag tänker göra allt som står i min makt för att bli symptomfri. Men jag har inte en enda gång tänkt tanken att det inte kan gå över. Märkligt hur man fungerar som människa.

Jag beställde 5 böcker från bibban om hur det är att leva med smärta. Något ska jag väl hitta där 😉

Har ni några andra tips eller egna erfarenheter så tas detta emot tacksamt.

Annonser

Glömde Pellefant

Glömde ju bort lilla elefanten som jag gjorde. Hela vårat vardagsrumsbord är belamrat med pärlor o böcker, så den här lilla elefanten försvann. Måste genast blogga om honom också 🙂 Här är han:

Elefant

Härlig helg och mera pärldjur

Helgen har varit bra trots fredagskvälssontet. På lördagen kom min dotters kompis med familj över på eftermiddagslunch och det var helmysigt. Sedan stannade kompisen kvar och sov över. Det var så underbart när dom låg och asgarvade i minst en timma innan dom somnade inne på min dotters rum. Jag bara log för mig själv i soffan – det där är verkligen livskvalitét. Det finns inget bättre än att höra barn skratta. Åh, jag kan höra dom bara jag tänker på det. 🙂

Och idag var vi på universeum och sen gick vi en lååååång promenad upp o ner för stan, tittade in till min lillebror som jobbar extra på ett café och sedan blev det en trip till stadsbibban för att fylla på md böcker.

Nu värker fötter o ben o rygg, men det var det värt. Ska ändå bara slapp ikväll och jag tror att min lilla kommer somna tidigt ikväll. De var uppe till 23.30 och vaknade 07.00…

Här är resultaten av helgens pärldjur, jag gjorde kaninen o sköldpaddan, min dotter gjorde pingvinen och krokodilen som kryper ur ett ägg. Det är verkligen inte så lätt som det ser ut, men med lite övning så kanske vi får till det 😉 Det är i alla fall kul 🙂

Mera pärldjur

Perspektiv

Ibland behöver man perspektiv på tillvaron. Här kommer några:

Jag är tacksam…

…för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

…för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

… för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

…för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

…för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

…för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

…för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

…för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

…för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

…för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

…för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

…för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen – jag har kunnat arbeta hårt.

…för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

Oförutsägbarheten

Kan man säga så? Oförutsägbarheten? Ni kanske fattar vad jag menar i alla fall. Det är nog det som är det värsta med den här sjukdomen. Att inte veta när det svänger. Jag hade en otroligt bra dag igår. Kände att jag för en gångs skull INTE gick som en gammal gumma på 90+. Några hugg från hö äggstockstrakten på spårvagnen hen från Panduro, men det var ”allt”.

Brukar f ö inte känna hugg, men vet att det är jättevanligt. Min värk är mer av den molande sorten, konstant. Så jag o lillan hade en helbra dag – fram till kvällen. Då bara vände det och blev värre o värre o värre. Jag fattade ingenting… Jag äter mina värktabletter regelbundet för att undvika just det, men krampen över livmodern ville inte ge med sig. Så i flera timmar blev jag liggandes i soffan o försökte följa en film. Till slut somnade jag av utmattning och idag är det ”som vanligt” igen. Dvs det vanliga onda. Det är det som är så otroligt jobbigt, att det bara kan komma så där, helt plötsligt.

Någon som känner igen sig?

Kram

Pyssel

Ja, idag har jag varit hemma med sjukt barn. Men hon är inte sådär jättesjuk, utan jag håller henne hemma en extradag för att hon varit hängig hela veckan.

Då måste man ju göra något. Så sagt o gjort, en julklapp kom väl till pass. Såpass väl att vi var tvugna att ta en trip in till Panduro för att köpa mer tråd o pärlor. Resultatet ser ni här:

Pärldjur

Pärldjur

Jag gjorde den stora blåa fisken, lillsnuttan gjorde de andra. Mycket givande, som terapi 🙂

Idag har det varit en lugn dag, med några huggande känningar i magen, dock inget allvarligt.

Hej då

En lång dag

Ja, idag har det verkligen varit en lång dag. Jag har haft extremt många möten inbokade denna veckan, och imorse var jag hos min läkare. Det var ett jättebra samtal, och jag kom till en insikt. Behöver bara grunna lite på den först, så ska jag skriva mer om den sen.

Jag blev sjukskriven i 2 månader till. Nu gäller det bara att jag får pengarna, för annars orkar jag inte överklaga. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte ha pengar och att veta att för varje dag som går så förlorar jag en a-kassedag.

Jag har varit på ett underbart härligt möte med tjejerna i endometriosföreningen. Och man bara häpnar över de historier de är med om. En sak kan man i alla fall konstatera – den svenska sjukvården fungerar INTE!!

Är så trött nu så detta blir tyvärr allt.

Gonatt för ikväll