Archive | april 2013

Smile

http://www.youtube.com/watch?v=A9wA-bOBHuA

Denna lilla låt måste vara en av de bästa som någonsin skrivits. Varje gång jag är ledsen så lyssnar jag på denna och finner hopp igen. Just nu är jag inte alls ledsen, utan bara hemma från jobbet som jag skrev igår och har tid och ork att lägga ut den.

Några minuter som kan få en att le… 🙂

Det känns som helt rätt beslut att vara hemma idag. Gick upp halvsju som vanligt, lillan gick till skolan och jag la mig på soffan och mediterade i över en timme. Skönt. Somnade inte, men var sådär mittemellan vaket och sömn. Just nu är jag fortfarande trött, men det känns som sagt bättre att stanna hemma och göra ingenting. Jag tror jag accepterar det mer och mer. Att tillåta sig dessa meningslösa ”skitdagar”. Man lär sig faktiskt en hel del om sig själv genom att enbart umgås med sig själv så mycket som jag gör. Och om livet. Vad som är värdefullt. Och i slutändan är det bara en enda sak som är viktigt, och det är att vi har varandra. Vi människor är det viktiga. Inget annat. Vi. Att vi också försöker må så bra som möjligt är också oerhört viktigt, att eftersträva det, hela tiden. Då kan det ingå en heldag på soffan, med TV och böcker som enda sällskap och det är okej.

Jag ska försöka ta mig ut och kolla på cortegen med dottern senare idag, har första parkett från en lägenhet där jag känner lägenhetsinnehavarna ganska så väl, så vi slipper trängas med de andra på gatorna samt att det gör inget om det regnar. Så efter en dag på soffan så orkar jag nog det.

Imorgon är det ledigt från skola och jobb och vi ska köpa nya skor. För affärerna tar ju inte ledigt längre, Nordstan är öppet har jag kollat. Så skoinköp till lillan står på schemat imorgon, samt tvättning. Det blir nog bra 🙂

Ha en bra Valborg!!

 

Tröööööööööööötttttttttt

Ja, kan inte beskriva livet på annat sätt just nu. Fast det har varit mycket glädje också. Hade en otroligt intensiv helg som blev mycket lyckad och var mycket rolig. Men tyvärr var jag redan innan lite utmattad, kollapsade ju förra söndagen och var liggandes i några dagar. Sen laddade jag inför helgen och den gick jättebra. Idag gick jag till jobbet, men med facit i hand så skulle jag inte gjort det.

Jag är så trött att jag vet inte var jag ska ta vägen… Just nu känns det okej, men det är just nu och de senaste 10 minuterna ungefär. När lillan gått till skolan imorse så somnade jag och sov till 10.00. Kom lite försent till jobbet, masade mig motvilligt iväg, men det gör ju inget, jag kan ju styra tiderna även om vi sagt att jag ska vara där vissa tider. Nåväl, kom hem och landade i soffan igen. Lyssnade på avslappningsmusik och somnade nästan då lillan ringde på dörren. Sen somnade jag på riktigt vid fyratiden igen.

Efter det fick vi ett ryck, lillan ville städa och tjäna pengar så hon började röja och dammsuga o moppa golv. Vi tog (eller jag då) en kraftansträngning och gick till återvinningen med två stora papperspåsar och massa kartonger. Och tre soppåsar. Hur kan två personer ha så mycket sopor?????

Sen lagade hon maten och var så himla duktig, jag satt på en stol och berättade hur man skulle göra, bredvid. Underbart med en liten hjälpreda 🙂 Självklart fick hon en slant för besväret. Imorgon ska jag vara hemma, pratade med en kompis idag och vi fattar inte att det ska vara så svårt att fatta beslut ibland. Jag är ganska så lösningsfokuserad, men när det kommer till mig själv, sen jag blev sjuk, så är det precis som om det inte går att hitta utvägar. Om jag ska jobba tex, så är det det jag ska göra till varje pris. Jag ser inte att jag kan vara hemma och får lov till det. Kanske vill jag visa mig extra duktig och kanske bara för att det är ”två timmar”. Även om det är som en heltid för mig.

Well, well, jag får lära mig av mina misstag, och jag kom på att jag ska vara hemma och återhämta mig imorgon efter helgen. Jag måste ändå säga att det var värt det, det var jätteroligt 🙂

Så imorgon ska jag njuta av att ligga på soffan, kolla på TV, läsa och hänga vid datorn medan dottern är i skolan, så kanske jag blir en lite roligare mamma imorgon kväll.

Ha en skön vecka 🙂

Gårdagen och flexibilitet

Gårdagen blev inte alls som jag trodde. Mådde ju toppen på förmiddagen och skulle träffa en kompis o fika. Men strax innan jag skulle gå så kände jag bara att jag dog. En utmattning sköljde över mig och jag blev fullständigt utmattad. Ringde återbud. Det gäller att vara flexibel och våga säga ifrån. Det gäller att vara flexibel även i sinnet. Att inte se det som ett nederlag. Att förstå att jag fortfarande är dålig, kanske alltid kommer vara det.

Jag vet inte varför jag drabbades, tyckte inte att jag gjorde supermycket ändå på lördagen. Gick på stan med dottern, sydde lite, tvättade osv, hann ändå sitta på balkongen en bra stund osv. Tog det superlugnt på kvällen. Men sen däckade jag på söndagen. Somnade i soffan och sov i flera timmar. Sen vart det soffläge resten av kvällen. Tv. Tråkigt. Men nödvändigt då kroppen hade sagt ifrån helt. Idag blir jag hemma från jobbet, behöver vila ännu mer. Ska försöka städa lite smått, i lugn slowmotion-takt då alltså. Kanske försöka pallra mig iväg till affären och köpa pålägg, det var slut imorse. Tråkigt att äta macka utan pålägg… 😛

Nåja, det kommer bli bättre, det vet jag. Lite ironiskt att jag igår skrev just det här om att det går upp och ner och att man måste komma ihåg att det är tillfälligt. Jag VET att jag kommer känna energi igen. Jag VET det. Men just nu och just idag och kanske de närmaste timmarna behöver jag vila och ta det lugnt. Sen kanske det vänder. Och när det vänder så gör det ofta det ganska snabbt också. Det vet jag också och måste komma ihåg.

Så det blir ytterligare en tvdag med lite städning på schemat. Om solen tittar fram blir det även en stund på balkongen i solen. Det vore mysigt 🙂

Uppdatering

Det händer så mycket som jag vill skriva om men hinner eller orkar inte. Jag mår så otroligt mycket bättre efter operationen. Tyvärr har jag några biverkningar från hormonspiralen och det är viktuppgång, småblödningar och illamående. Jag mår illa nästan varje dag, men inte hela tiden. Det kommer och går. Det är ganska okej, ungefär som när man blir åksjuk, vilket jag lätt blir. Svagt illamående skulle man kunna kalla det. Funderar även på om huvudvärken har med spiralen att göra, har ju haft det några gånger nu det senaste och har i princip aldrig huvudvärk. Förutom det så har det fungerat jättebra hittills med spiralen. Jag var livrädd att den skulle göra ont osv, men det verkar funka bra.

Har nu legat med feber, dottern var ju sjuk i veckan så jag åkte på det sen. Men mår mycket bättre redan, det höll bara i sig två dagar typ. Igår gjorde jag jättemycket, alldeles för mycket och jag fick tvinga mig själv att lägga mig i soffan och kolla på en film för att inte matta ut mig fullständigt. Det kommer ju alltid efteråt, och när jag legat en stund så kände jag i benen och kroppen hur otroligt trött jag var, så jag är glad att jag slutade med det jag gjorde.

Det är otroligt viktigt att hushålla med sin energi. Jag satt i solen igår på balkongen och det var underbart. Jag kom att tänka på när jag i januari bodde hos mamma och mådde så fruktansvärt dåligt, och att jag satt i solen även där vid ett tillfälle, drack varm choklad och försökte äta en smörgås. Jag kunde inte ens äta, jag mådde illa, jag hade ont, jag hade ingen aptit, jag var helt orkeslös, utmattad, hjärtklappning, hade ångest och var nedstämd. Det var några av de värsta veckorna i mitt liv faktiskt. Att inte känna att det vänder, att ligga på soffan och dricka näringsdryck för man får inte i sig något annat. Man vill i de stunderna inte leva. Eller, man vill leva, men inte under de omständigheterna. Det är sjukt att säga det, men jag förstår för första gången människor som tar livet av sig p g a av smärta. Innan har jag alltid tänkt, det är bara att stå ut, det ger sig, osv osv, men när man själv ligger där, när nästa steg är döden, då är man inte så tapper.

För det känns, så, att nästa steg efter det här, det är döden. Det kanske låter dramatiskt, jag vet, men det är bara känslor. Det är inget jag någonsin skulle göra, jag älskar livet så otroligt mycket och vill leva länge och väl. (Dessutom finns det ju en chans att detta ger med sig när jag kommer i riktiga klimakteriet om en sisådär 10 – 15 år.)

Så när jag satt i solen på balkongen igår så tänkte jag att idag har jag varit på stan med dottern, gjort massa ärenden, jag har tvättat, sprungit upp och ner till tvättstugan. Jag har sytt på ett projekt. Och klockan vara bara 14.00. Det fanns en tid, januari, då jag bara låg. Det är så otroligt viktigt att komma ihåg att det går upp och ner. Och det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader innan det vänder. Och att man när man mår som sämst faktiskt ber om hjälp. Har man ingen att vara hos, ja då får man lägga in sig. Och vänta. Stå ut. Vänta igen. Bryta ihop. Komma igen. Låta tiden ha sin gång. För det ger med sig. Det ger ALLTID med sig. ALLTID!!! Det är inte statsikt, och det är så viktigt att komma ihåg. Man måste också sätta upp små, små mål. Som att ta sig ut på altanen och sitta i solen 10 minuter invirad i en filt. Att gå ut och gå till brevlådan fram och tillbaka, en promenad på kanske 60 meter. Att göra en enda yogarörelse. En gång. Det räcker när man är på den nivån, utmattningsnivån.

Och sen vila i sina minnen, skapa nya drömmar och bara vara. Det är det viktigaste. Det gör jag mycket när jag är som sämst, jag minns om det förflutna och jag drömmer om framtiden.

Nu drömmer jag om våren och sommaren, om fikat jag ska göra idag med en god vän, sitta i solen och bara tjöta, det ser jag fram emot. Om att gå i sandaler i klänning och bara ben. Om målade tånaglar och brunbränd hud. Solen 🙂

 

Feber

Hemma idag med feber. Dottern var hemma i två dagar, och idag var det min tur att gå från jobbet. Kände nästan direkt när jag kom dit att det här inte kommer gå. Så jag åkte hem. Landade på soffan och slumrade hela dagen, fram tills dottern kom hem. Nu sitter vi här med varsin dator i knät och jag ska snart laga middag då jag knappt ätit idag. Får ta mina sista krafter och slänga ihop nåt.

Hörs mer en annan dag.

Trött

Har haft en riktigt skön helg, (förutom halva söndagen som jag skriver om längre ner). Igår kom jag hem och däckade efter jobbet. Kanske för att jag gick upp halvsju och den senaste tiden har jag inte behövt gå upp förrän 08.00. Nu när jag har lillan så blir det ju tidigare. Men det jag kände när jag la mig på soffan var att jag hade ingen ångest över att jag sov en timma. Tyckte det var helt okej och tyckte t o m att om det kommer vara så här i framtiden så får det vara så. Om jag behöver vila en stund mitt på dagen så får jag. Tidigare har jag hela tiden sett det som ett misslyckande osv, att jag är sjuk, men nu ser jag det som att jag är trött helt enkelt och behöver sova.

Kanske är det svårt för en del att förstå mina tankegångar, ja men det är ju bara att lägga sig om man e trött. Jo förvisso, men när man vill göra saker, har planerat saker osv det är då ”misslyckandet” kommer in.

Men jag tror ändå att jag börjar acceptera det hela på en annan nivå nu och då blir det ingen ångest, utan mer bara ett konstaterande. ”Jaha, då var jag lite trött igen, jag tror jag snusar lite på soffan ett tag”. Och så är det inget mer än det liksom.

Det tråkiga är att jag skulle på 30-årsfest i söndags, men jag hade sån fruktansvärd huvudvärk halva dagen så jag fick avboka det. Hade sett fram emot det, men återigen är det sjukdomen som styr. Jag har ju ALDRIG huvudvärk nästan, så jag vet inte alls vad det beror på. Igår var den borta och idag också. Konstigt värre…

Idag verkar det bli varmt, jag längtar efter att ta på mig sommarkläder och sandaler. Fick i alla fall överta dotterns coola, lila converse som hon växt ur, he he, så nu kan jag se lite cool ut när jag går runt i staden 🙂

 

Livet

Jag grubblar mycket om livet. Det har jag alltid gjort, ända sen jag var barn. Nu har jag tid och utrymme att grubbla ännu mer. Och för första gången så kan jag uttrycka att jag skulle inte vilja vara utan den här erfarenheten som sjukdomen inneburit.

Det har tagit tid att säga så, men jag kände starkt häromdagen, att så är det. Jag har lärt mig enormt mycket, så mycket mer än vad som jag skrivit om här i bloggen. Om mig själv, livet och min dotter. Om alla fina människor jag har runtomkring mig. Familj o vänner. Om att ligga på botten och inte vilja leva till att ta sig därifrån. Ångest och hopplöshet. Tårar och kraftlöshet. Utmattning och smärta. Till glädje och lycka. Mindre smärta och lite mer energi. Livet som sakta kommer tillbaka. Eller, var det någonsin borta??

Hade mitt sista samtal med min psykolog häromdagen och känner att jag just nu inte behöver hennes hjälp. Vi hade ett väldigt bra samtal om hur jag har sett på mig själv som frisk hela tiden, fast inte varit det. Och sen blir besviken gång på gång när jag ”misslyckats” med saker. Sakta men säkert gled jag över, utan att jag märkte det, till att se på mig själv som sjuk. Och utgå från det. Vilket inte är så konstigt egentligen.

Men det är nu det komplexa kommer in. Jag är ju bättre. Jag kommer aldrig bli helt frisk, men jag är inte längre supersjuk. Så jag var lite förvirrad på hur jag skulle se på mig själv från och med nu. Identitetskris igen…

Men, jag kommer utgå från att jag är Mia, med en kronisk sjukdom, som ibland drabbar mig. Så. Punkt. Jag är Mia, som ibland även drabbas av förkylningar, influensor, vinterkräksjukor, ja precis vad som helst. Det går inte att kontrollera livet så det är lika bra att släppa det och leva i nuet. Jag kan lika gärna bli överkörd av en buss imorgon – who knows???

Och tills den dagen jag dör (jag hoppas på att få bli riktigt gammal och vis) så kommer jag göra allt för att må så bra som möjligt. Fysiskt som psykiskt. Det är mitt mål. En resa som aldrig tar slut. En resa genom livet. Det ska bli spännande att se vilka val som jag tar som tar mig till olika platser och tillstånd. Jag ser fram emot det, att leva närmare mig själv och här och nu. Låter kanske flummigt och konstigt men för mig är det glasklart 🙂

Ha nu en riktigt härlig söndag – det ska jag ha!!!