Hopp och förtvivlan

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan precis hela tiden. Hopp om att det kan bli bättre, jag kommer bli piggare, hitta ett jobb, få ett liv, få livskvalitet. Förtvivlan eftersom jag inte blir bättre, frågor som ”hur ska jag orka” ringer ständigt i mitt huvud. Jag försöker ändå tänka positivt. Men ibland går det inte. Satt och pratade med min pojkvän igår och han var väldigt snäll och försökte komma på olika lösningar eller läkare som jag kunde träffa. Jag ratade alla hans förslag och var bitter som ett riktigt offer. Man blir det efter ett tag utan förbättring. Det är inte lätt att hålla humöret uppe.

I början när jag var sjuk så var jag fortfarande glad och positiv. Successivt har denna känsla gröpts ur och det blir allt svårare att hålla huvudet ovan vattnet. Jag var fullt medveten att jag var negativ igår men blir så otroligt less på mig själv när den känslan tar över. Jag menar, det är ju inte speciellt kul för min pojkvän att sitta och höra hur jag bara ratar hans förslag. Det förstår jag. Men det är svårt. När det gått sån lång tid och jag inte blivit bättre. Eller rättare sagt, blivit bättre under en längre period än tre månader.

Nu har jag i alla fall sökt hjälp på vc för att träffa en psykolog. Jag väntar på tid men känner att jag verkligen behöver input från någon som kan se objektivt på mig. Jag hoppas jag får en tid snart, det skulle nog göra mig gott. Vill ju inte vara sådan pessimist, jag vill hitta tillbaka till den jag var förut, den som jag faktiskt gillade. Hoppas psykologen kan hjälpa mig med det.

Min kille har nog jordens tålamod, han blev inte sur eller upprörd en enda gång igårkväll under vårat samtal. Jag beundrar honom för det. Jag hade nog inte kunnat hålla huvudet kallt så som han gjorde. Jag hade tyckt att jag var skitjobbig…

Men det är ju så att vara kroniskt sjuk. Man dealar med smärta och trötthet och värk i kroppen 24/7. Det tar på krafterna. Just nu har jag haft ett asjobbigt skov på två veckor och den senaste veckan har handlat om att ta sig tillbaka. Tre veckor av enorm smärta som kräver morfin, trötthet utan dess like och inget roligt att göra på dagarna. Klart man blir less… Ryggen har ballat ur men magen har hållit sig lugn de senaste dagarna. Skönt det. Men det molar konstant över livmodern och höger äggstock.

Åh vad jag längtar till operation nu. Mindre än tre veckor kvar. Hur ska jag stå ut?? Tips?? Emotages tacksamt.

Nu ska jag försöka lägga bitterheten bakom mig och gå vidare. Håller på att läsa en bok om ACT – Acceptance and Commitment Therapy. Det jag läst hittills har varit jättebra. Jag hoppas den kan ge mig lite hopp om att hitta en tillvaro som fungerar. För just nu fungerar det inte. Jag går runt med ständigt dåligt samvete och hemska otillräcklighetskänslor gentemot min familj, min dotter, mina vänner, min pojkvän och bonusbarn. Det är hemskt att känna så men jag blir inte kvitt den känslan. Jag vet att jag har mycket att jobba på och längtar till framtiden då jag vill känna mig fri. Fri från negativa tankar och känslor, fri från ständigt dåligt samvete.

Men det är inte helt enkelt. Ingen som inte har gått igenom något liknande vet hur det känns. Att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s