Skön helg, ryggont och jobbig insikt

Har haft en underbart skön helg med världens bästa pojkvän. Det finns ingen som honom på hela jorden. Han är helt makalös. Jag är så kär i honom så jag dör. Han hjälpte mig med en grej, att träna lite igår. Alltså, visade en övning som är bra för ryggen. Jag gjorde några små böjningar. Väldigt, väldigt, väldigt små och få böjningar. Och det utläste en smärta som höll i sig hela kvällen, natten och även nu. Var tvungen att ta oxynorm på morgonen igår för jag sov inte särskilt bra den natten pga smärtan.

Nu var det ju inte min pojkväns fel utan det här beror på att jag är så fruktansvärt otränad. Jag började ju innan jul att styrketräna med min sjukgymnast. Jag klarade tre gånger innan jag kollapsade. Jag har, efter många diskussioner med min kille, insett att det träningspass som min sjukgymnast satte upp för mig var alldeles för tufft. Jo, jag klarade av det utan problem, men jag darrade i flera timmar efteråt. Och det var inte så att hon tvingade mig till att göra övningarna, det var ändå ett ganska basic pass, utan det var snarare jag som pushade på och ville att det skulle ”kännas” att jag tränade. Så jag hetsade på och tog i för kung o fosterland. Allt annat tyckte jag var löjligt. Jag menar, även om jag inte tränat på flera år, så kan jag ju ta i litegrann, eller???

Men det är just det jag inte kan. Jag har diskuterat detta många gånger med min kille och till slut nu då så har jag förstått att jag inte är så tränad som jag tror, eller vill tro, att jag är. Jag jämför mig fortfarande med hur jag var förr i tiden, då jag orkade cykla till och från jobbet, gå långa promenader eller orka med ett 60 minuters aerobicpass på gymmet. Men eftersom jag inte tränat på så länge så måste jag börja från den allra grundaste grund. Alltså på en extremt löjligt lätt nivå. Kanske en enda övning per dag. Sen öka till två. Under lång tid. Och inte tro att jag kommer bli vältränad på en vecka.

Det är nämligen så att min kille råkar vara utbildad sjukgymnast även om han i dagsläget inte arbetar som det. Så han har även varit PT inom olika träningsformar. Och ja, han är extremt vältränad om man jämför med mig vilket är liiite jobbigt….😛

När jag insåg läget i söndags, hur det verkligen står till med min kropp, så blev jag så fruktansvärt ledsen. Överrumplad och ledsen. Lite förvånad också. Så jag började gråta. Den insikten var tung. Riktigt tung. M tröstade mig jättemycket, så mycket man bara kan trösta någon.

Men nu har jag funderat på det, under kvällen igår och natten och jag ska göra precis som M säger nu. Jag lägger min kropp i hans händer, lite så. Litar på att han har kunskapen, inte jag. Så han håller på att sätta ihop ett väldigt enkelt träningsprogram till min förstörda kropp, så förhoppningsvis kan jag få den i lite bättre skick så småningom. Men det kommer ta tid, det vet jag. Och det får göra det. Men jag är otålig och VILL så mycket hela tiden. Men jag måste lägga band på mig.

Igår var jag t ex ute på en minipromenad, den första på två veckor. Jag kände att jag skulle kunnat klara att gå längre än jag gjorde, men tvingade mig till att inte göra det, utan istället gå med myrsteg framåt. Ett steg i taget och Rom byggdes inte på en dag. Det får bli mitt nya mantra framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s