Jobbigt

Känner att jag behöver skriva av mig lite. Nu har jag snart varit inne i detta skov i en vecka. Det började på måndagskvällen. Jag börjar bli riktigt less på detta kämpande. Förutom den grymma smärtan jag haft, (två gånger var jag nära att åka in till akuten för att få ett slut på det), så har jag även mått illa, haft fruktansvärd tinnitus, (den ökar av morfinet), yrsel och kroppen har krampat hela tiden. Jag kommer på mig själv med att hålla andan. Och så på detta alla de vanliga symptomen. Förstoppning, ryggont, ont i kroppen/musklerna, tröttheten/utmattningen, svårt att sova. Jag tror jag ska bli galen emellanåt. Jag ORKAR inte längre. Så känner jag.

Nu har jag dock sovit två hela nätter i rad och det är så befriande. När jag är i det här läget så förstår jag inte vad friska människor klagar över. De har ju inga problem…..Jag är så avundsjuk att det nästan gör ont….

Igår var jag ute och åt sushi med min nya lilla familj. Jag var ute för första gången på en vecka. Min pojkvän kom och hämtade mig och min dotter i bilen och sen åt vi och sen körde han hem mig. Nu är det kanske många som tänker att om jag kan gå ut och äta så kan jag väl jobba. Men det är inte så lätt.

För det första så var det första gången jag var utanför dörren på nästan en vecka. Det var en dröm. Och en mardröm. En dröm eftersom det var så befriande att vara utanför hemmets väggar för ett par timmar. Att få vara i en annan miljö för en liten stund. Stundtals känns mitt hem som ett fängelse och det är en sån jobbig känsla. Att få maten serverad är underbart.

Mardröm eftersom jag kämpade konstant under tiden vi satt där. Jag kämpade med att bara sitta upprätt på en stol. Jag kämpade mot ljudnivån, trots att det inte var alltför många där så var det ändå ljud. Jag kämpade mot yrseln, smärtan, tröttheten, ryggontet. Det var jobbigt. Det var ingen trevlig utekväll. Samtidigt som det var det eftersom jag varit hemma i en vecka och det var så underbart att få vara med familjen. Att få känna sig ”normal” även om jag är långtifrån det. Att få göra sånt som ”alla andra” gör.

Så människor som tror att man är ”frisk” så fort  man gör något som tar en utanför hemmet tar så fruktansvärt fel. Jag kämpar varje sekund av tiden jag är ute och gör något. Det ser inte människor. De ser en frisk person som ler och ser glad ut. Men skenet bedrar.

Det finns inte en chans i världen att jag skulle klara att arbeta. Jag klarade inte ens att gå och handla i fredags utan det gjorde dottern och hennes kompis åt mig. Och så får jag avslag från fk. Jag vet inte vad jag ska göra. Har ringt och de ska ringa tillbaka. Pratade med min handläggare men honom kan jag inte få träffa utan kan få träffa någon annan som kan göra en second opinion. Då tillsammans med min handläggare från af. ??? What??? Varför ska hon vara med? Jag vill ha svar på mina frågor om vad det är som gör att dom anser att jag kan ta ett jobb när jag inte ens kan gå och handla. När jag får sitta i duschen och duscha eftersom jag inte orkar stå upp. Eller hoppa över att duscha vissa dagar.

Ja idag känner jag mig gnällig. Droppen har runnit över lite. Det blir så ibland. Och det får vara så. Jag tänker inte ens försöka vända den här dagen till något bättre, orkar inte ”kämpa” även med det. Det får vara som det är. Ska försöka distrahera mig så mycket det går.

Kanske dammsuga resten av lägenheten. Igår dammsög jag mitt sovrum, hallen och köket och fick ett smärtskov efteråt. Inte kul. Men vad ska man göra?? Dammsugning måste ske mellan varven.

Hoppas ni får en skön söndag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s