Tuff vecka

Eller tuffa veckor. Jo, jag får nog villigt erkänna att jag haft en ganska så tuff tid nu. Veckan som gått var jobbig. Både fysiskt och känslomässigt. Att inte kunna styra över sin kropp så som man vill är så fruktansvärt tärande för mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Att vilja en sak och så går det inte.

Att detta drabbar MIG är en sak. När det drabbar min familj, mina föräldrar eller pojkvän, ja då svider det. Men när det drabbar min dotter, då gör det så fruktansvärt ont. Det gör ont fysiskt i kroppen, att inte kunna göra vad jag hade tänkt och planerat. Att ställa in saker. Avboka med vänner. Stanna hemma istället. Det gör helt enkelt ont. Att inte kunna leva ett normalt liv. Kommer jag någonsin att vänja mig?? Gör man det?

Jag vet inte. Jag hoppas ändå det. För ibland är kriget inom mig så starkt att jag inte orkar med det. Jag vill hitta harmoni. Men just nu känner jag mig så långt bort från harmoni som finns. Jag hoppas att hitta tillbaka till den under julhelgerna.

En sak som jag är oerhört tacksam för mitt i det jobbiga är min fantastiska familj. Som ställer upp. På alla tänkbara sätt. Stöttar, finns där, låter mig få vara ledsen. TACK!! Tack pappa för att du bryr dig och bara låter mig vara precis sån jag är just i nuet. Tack mamma för att du kommer och låter mig gråta ut mot din axel.

Och min pojkvän som jag nu varit tillsammans med i snart tre månader, ja han är bara helt makalös. Får fortfarande nypa mig i armen för att kolla att han är verklig. Att prata med M är som att gå i terapi. Nästan. Han ger mig nya infallsvinklar på det mesta och stöttar mig när jag gråter. Han lämnar mig inte. Trots att han sett mig i misär. Knapra morfin o hasa runt oduschad i mjukisbyxor när det är som värst. Soffliggandes. Han är världens bästa M. Världens. Tack för att Du finns, M.

Nu sitter jag och väntar på att tradolanen ska göra sin verkan, så ska jag försöka gör lite lunch sen. Det är svårt att äta när man har ont, men det ska nog ge med sig snart.

Hoppas ni mår bra och att ni får en fin vecka. Tänk att det är så nära julafton nu, det är inte klokt vad tiden rusar iväg.

2 thoughts on “Tuff vecka

  1. Nedrans endomitrios😦 Tur du har sånt bra stöd, det är guld värt när man inte orkar alltid🙂
    Hoppas du får en fin jul och att endon håller sig lugn.
    Många kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s