Ont

Har haft rejält ont nu under helgen. Eller rättare sagt så går det upp och ner. Inte oxynorm-ont, men bara skitont helt enkelt. Sådär så att man inte kan ignorera det. Det värker hela tiden. Igårkväll var jag o dottern på middag hos min pappa. Fick skjuts både dit och hem, tack o lov. Åt supergod mat, men det tråkiga var att jag hade ont hela tiden.

Även mornarna börjar likna de som var förr i tiden, då jag började dagen med tradolan och panodil, för att sedan hamna på soffan några timmar tills de hinner börja verka. Hoppas det är tillfälligt.

Hade ett väldigt bra, givande och ärligt samtal med min pojkvän igår. Han kan konsten att prata och lyckas dra ur mig otroligt känsliga saker som jag har gömt undan i många år. Jag inser att jag inte bearbetat detta ett dugg. Och det beror mycket på att jag vet hur processen går till. Jag vet vad man måste göra för att acceptera en sjukdom. Vilka steg man behöver gå igenom. Och eftersom jag vet det så väl så vet jag också hur man ska undvika det. Och det är precis det jag har gjort. Jag har förnekat, (gör fortfarande till viss del), jag har inte sörjt färdigt, tror inte ens jag börjat. Ja, massa såna saker. Vad jag gör är att undvika det hela och biter ihop. Och hur destruktivt är inte det? Och hur bra är det för min kropp?? Knappast bra nånstans.

Så nu får jag ta tag i det. För jag går med såna inre konflikter att det är inte klokt. Och det måste få ett slut, så jag kan börja leva på riktigt. Just nu är det fortfarande en kamp. Varje dag. (Hur orkar jag???)

Men det är lite lustigt, för jag trodde jag hade koll på detta, men det är först i denna nya relationen som det här har dykt upp. Jag har ställts inför frågor och situationer som gör mig medveten om min sjukdom på ett annat sätt. Och främst då hur mycket den förhindrar och förstör. Så just nu är jag lite arg på min kropp och smärtan.

Inte för att M påverkar mig på något vis negativt, utan det är tvärtom. Han gör mig medveten om mina känslor och tankar jag har om mig själv. Och det visade sig igår att alla mina tankar inte är så snälla mot mig själv som jag trott att de är. Så terapi, det behöver jag nu.

Hoppas ni får en bra vecka.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s