Satans endo

Nu är jag arg. Jag VILL INTE ha ont. Har haft oavbrutet ont i 2 1/2 vecka nu. Och inte sådär ont så att man kan ignorera det, utan helt enkelt för jävla ont. Och jag känner att jag står fan inte ut längre. ORKAR inte kämpa med smärtan mer. Visst, jag kan ta en oxynorm, då går smärtan ner till ca 5 – 6, från 7 – 8.  Men jag blir ju så trött. Så trött att jag nästan somnar och jag HATAR att vara seg i huvudet.

skala

 

Ja, så illa är det just nu. Hur klarar jag det då? Jo, jag kör på mitt vanliga gamla race – biter ihop. Jag vill ju helst undvika oxynorm, men när man gått med kramp hela dagen så är det befriande att få känna att det släpper lite om jag tar en sån tablett på kvällen.

Tycker i och för sig att åttan låter lite dramatisk: ”Svåra plågor”. Men det är ju mer att jag blir helt begränsad, kan inte jobba, gå en promenad är svårt, smärtan är med precis hela tiden. Jag har inte haft fem minuter av smärtvila de senaste veckorna. (Eller, ja, de senaste åren, men det har ju varit bättre och sämre dagar. De senaste veckorna är hemska. Och detta trots tradolan.)

Men livet går vidare. Det gör det vare sig jag vill det eller inte. Efter varje kväll och natt kommer en ny morgon. En morgon som jag hoppas blir bättre än gårdagen. Idag kanske jag och mamma ska åka och storhandla. Ja, det är såna saker man måste göra trots att man är sjuk. Något som jag lärt mig är att inte vara rädd för smärtan. Då måste man givetvis vara säker på att det inte är något allvarligt, som en sprucken cysta eller nåt. Annars så kan och ska man försöka göra så normala saker som möjligt. Men planera in vila och återhämtning.

Trots att gårdagen var full av smärta så hade jag ändå en bra dag för mig själv. Fick gjort massor, virkade lite, läste ut en bok, gick med återvinningen osv. Boken jag läste ut var denna:

 

Är ju egentligen en ungdomsbok, men fy sjutton vad bra den var. Kan varmt rekommendera även till en vuxen. Men varning, tårarna fullkomligt sprutar i slutet av boken. Grät som ett barn, den var så sorglig.

Det är precis det här som min gamla psykolog sa, att jag ska ha ett liv trots smärta. Det är bara det att jag har svårt att släppa det, att det fortfarande är en kamp. Jag ska tillsammans med några andra tjejer börja en sorgebearbetningskurs efter jul och ta tag i det här en gång för alla. Kan säga att min pojkvän har hjälpt mig enormt när det kommer till att hantera det hela. Han är den klippan jag saknat i livet. Gud vad jag tycker om honom.

Och nu är det bara två dagar kvar tills jag får träffa min älskade läkare. Är bara lite skraj att han föreslår en operation till, för jag vet inte om jag/kroppen orkar gå igenom det igen. Samtidigt så tror jag väl egentligen inte det, då vi måste prova något hormonpreparat först. Men känslan i mig säger att det blir operation snart, inom ett halvår eller år. (Jag brukar tyvärr ha rätt där i min känsla.)

Åh så skönt att skriva av sig lite. Nu ska jag börja dagen. Får se vad som blir gjort idag. Tänker nog börja med att skriva ett mejl till min pojkvän och berätta hur mycket jag tycker om honom🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s