Dagarna efter akuten och M

Ja lördagen var ju inte allt för rolig. Söndagen något bättre. Jag sov från typ 22.00 på lördagskvällen till 09.30 söndagsmorgon. Välbehövligt. Måndagen stannade jag hemma från jobbet för jag var helt slut. Jag klarade mig från oxynorm, men låg på fulldos tradolan och på gränsen till oxynorm hela dagen. Men jag tog det väldigt lugnt, extremt lugnt.

På tisdagen gick jag till jobbet, men fick fruktansvärt ont efteråt, framåt kvällen. Det blev tradolan och oxynorm och soffläge. Idag är det onsdag och jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska gå till jobbet eller stanna hemma. Jag har sovit dåligt och har ont. Magen värker hela tiden.  Jag borde nog stanna hemma o vila, men jag vill ju så gärna jobba. Fast jag vet inte om jag begår våld mot mig själv om jag utsätter mig för arbete idag. Ååååhhhh så svårt. Dessa ständiga val. Att välja det bästa för en. Jag får fundera lite till.

Jag kan ju berätta att jag har träffat någon. Det här har jag tvekat om att skriva om här på bloggen, men känner att jag kan göra det nu. Vi kan kalla honom för M. Det har jag gjort tidigare. Han är helt otrolig. Jag är kär. Jätte, jätte, jättekär. Han satt med mig hela lördagen på akuten. Höll mig i handen, handlade bananer åt mig, sprang ut o frågade sjuksköterskorna hur lång tid det var kvar, fixade medicin åt mig. Vilket underbart stöd. Han var med mig hela helgen. Tog hand om mig. Lagade pannkakor till frukost åt mig när jag inte kände för att äta något annat. Satt med mig när jag var ledsen över att det blev så här och bara fanns vid min sida.

Jag skulle kunna skriva tusen ord om den här mannen, men det skulle inte vara tillräckligt för att beskriva det vi känner. Jag vill alltid vara tillsammans med honom. Alltid.

Jag är fortfarande helt förundrad att HAN vill vara tillsammans med MIG. Han hanterar min sjukdom på absolut bästa möjliga sätt. Han är den mest förstående människa jag mött när det kommer till endon. Han förstår precis allt. Och han blir inte rädd. Jag menar, vem som helst skulle kunna skrämmas iväg av 7 1/2 timme på akuten med en smärtpåverkad tjej som bara ligger på britsen och försöker andas normalt och med vetskapen att det kan bli många gånger till. Det är ju trots allt en kronisk sjukdom. Men han stannar kvar. Och är så där otrolig som bara han är. På sitt fantastiska sätt. Han är helt unik.

Jag fick äntligen tag på min läkare igår också, så den 7 november har jag en tid. Jag inser att jag behöver prova någon mer hormonbehandling. Problemet är att det finns inte många kvar för mig att prova. Och kommer jag tåla dom i så fall?? Vill inte och har inte råd med att bli sämre just nu. Orkar inte med en försämring. Varken fysisk eller psykisk. Vi får väl ta en diskussion om vad jag ska prova.

Ha en trevlig onsdag idag🙂

2 thoughts on “Dagarna efter akuten och M

  1. Helt fantastiskt!🙂
    Jag har min stjärna som satt med mig på akuten också, trots att han verkligen avskyr sjukhus – han går inte dit annat än om han verkligen måste. Han har suttit med när jag har pratat med läkare, och han pressar mig aldrig när han ser att jag har sämre dagar pga endon.

    • Ja, så underbart. Det var sån skillnad att sitta där med honom istället för själv. Vad underbart att din kille kan följa med trots att han hatar sjukhus. Det måste vara kärlek det🙂

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s