Kris

Ni får gärna sprida och kopiera brevet jag la ut i förra inlägget. Har hört att en tjej visade det för sin chef och chefen hade blivit mycket mer förstående efter att ha läst det. Det kan ju bara bra eftersom det inte är man själv som skrivit det, men det förklarar väldigt bra hur endometrios upplevs.

Men, jag har en gigantisk kris. En 40-års-kris. Kan absolut inte förstå att jag fyller 40 snart. Snart. SNART!!! Innan året är slut så är jag 40. Jag vill inte, vill inte, vill inte åldras. Jag vill alltid vara ung. Jag är otroligt ung i sinnet och kan vara otroligt barnslig på många olika sätt. Och det kan jag ju fortsätta vara. Men kroppen??

Jag tror att den gigantiska krisen handlar lite om: ”Det var ju inte så här jag trodde jag skulle leva när jag blir 40”.

Nej, det var det sannerligen inte. Hade jag fått välja så hade mitt egna företag som jag hade blomstrat, jag skulle dra in mycket pengar, jag skulle jobba mer de veckor jag inte hade lillan och mindre när jag har henne. Vi hade gjort tusen saker varje helg.  Jag hade rest jorden runt med henne flera gånger om. Vi hade varje år upptäckt nya, spännande platser i världen. Vi hade åkt till Indien, som jag har en stark förkärlek för, vi hade åkt till New York, Spanien, Grekland, Sydamerika, Nya Zeeland, Söderhavet till någon härligt exotisk ö med kristallklart turkost vatten. Vi hade ätit fantastisk god mat på våra resor och när vi var hemma i höstmörkret så hade vi tittat på alla bilder från våra resor.

Istället har jag inget jobb, ingen kropp, ingen fysik, inga pengar, ingen hälsa. Inte riktigt som jag trodde. Hade någon sagt det här till mig för 10 år sedan så hade jag inte trott på den personen. Jag sjuk??????? Nehej, aldrig!!! Det är och har aldrig varit min grej att ”vara sjuk”. Jag kan jobba, är en riktig arbetsmyra och 14 timmar om dagen är inga problem för mig. Har jag feber, ja då kan man ta panodil och jobba ändå.

Men nu, nej, inga mediciner i världen hjälper. Min kropp är kaputt just nu. Jag jobbar stenhårt på acceptansen och jag kommer aldrig att ge upp hoppet om ett bättre liv. Men ibland blir man ledsen. Och det är okej, det får man bli. Och jag kanske är inne i en liten ledsenperiod. Inte sådär som jag har känt tidigare, när jag varit helt förtvivlad och gråtit i typ tre månader varje dag, utan mer ett konstaterande. ”Jag är ledsen”. Och det är okej. Det är väl sorgearbetet som spökar. Och jag tänker åter på vad min smärtpsykolog sa när det var som mörkast att:

”Det frö du sår nu under hösten, kommer spira till våren”. Jag hänger ofta fast vid det ordspråket och tänker så. Att ur det mörkaste kommer något bra. Efter regn kommer solsken. Alltid.🙂

Men, igår kom även ett brev på posten. En kallelse till mammografi. Shit alltså, jag vet att mina jämnåriga kompisar har fått det, att man får det när man fyller 40, men ändå. Känns ju som om man är jättegammal.😛

Det är ju jättebra, jag är jättetacksam för det och kommer självklart gå. Kan inte förstå tjejer som väljer bort det eller cellprovtagningar. Det kan ju rädda liv!!! Även om det gör ont. Är lite rädd för smärtan då mina bröst värker konstant ändå. Och nu ska dom pressas ihop. Usch, jag ryser vid tanken. Det har dock blivit mycket bättre sen jag tog bort hormonspiralen, brösten ömmar mindre nu. Jag kunde ju inte ens ligga på mage i början då. Fy vad jobbigt det var. Och så har jag läst att man kan få mindre spända bröst av användandet av progesterall-krämen. Så det finns ju hopp🙂

Nu ska jag snart gå till jobbet och sen ska jag försöka städa den här dammiga lägenheten. Det behövs, så det får bli dagens projekt.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s