Intensiv vecka och acceptans

Jag har haft en väldigt intensiv men samtidigt rolig vecka. Jag har jobbat, ibland tre timmar. Jag har träffat människor jag tycker om. Gått promenad, fikat och hängt med barn. Varit på yoga. Roliga saker och energikrävande.

Idag har jag sovit middag två gånger. En gång efter uppvaknandet i morse. Somnade på soffan innan jobbet. Och en gång nu på eftermiddagen. Sov i minst en timme, vet inte riktigt exakt hur länge.

Jag behöver, nu, inte imorgon utan NU, acceptera att jag bara orkar jobba två timmar om dagen. Jag har känt mig stolt och duktig när jag orkat tre timmar och hela tiden tänkt att ”nu, nu vänder det, nu kommer jag orka”. Jag blir fruktansvärt ledsen när jag tänker på det, men jag pallar bara inte mer. När jag har försökt gå upp i tid så har jag fullständigt kraschat. Fått ondare i magen och ryggen. Tröttheten och utmattningen ska vi inte tala om. Skulle behövt sova middag tre timmar varje dag. Så från och med nu ska jag bara jobba två timmar några veckor och fokusera på det. Inte hålla på att försöka gå upp i tid när jag inte kan. Det är inte värt det, att resten av dagen och natten blir lidande på olika sätt.

Det här är fruktansvärt svårt att acceptera. Fruktansvärt svårt. Jag känner mig så himla ”sjuk” när det är så här. Jag inser också att jag hela tiden, medvetet och omedvetet jämför mig med mitt gamla jag. Alltså, hur länge ska jag hålla på med det här? Hur länge orkar ni läsa om det här? Jag har ju ältat det här i flera år. Min smärtpsykolog har sagt rakt ut till mig att jag inte kan jämföra mitt nuvarande jag med mitt gamla jag. Men jag har ändå inte fattat. Eller jo, fattat har jag gjort, men inte gjort det. När jag går in i det rent känslomässigt blir det som en jättestorm av ren sorg som sköljer över mig. Och jag vill inte känna dom känslorna, så därför stänger jag av istället. Och fortsätter banka huvet i väggen femtioelva gånger om.

Jag VET att jag inte kan jämföra. När jag gör det blir jag besviken, kanske 100 gånger per dag. Jag jämför precis allt. Hela tiden. Om och om igen. Att jag inte kan arbeta. Att jag inte kan träna, promenera, umgås på det sätt jag vill. Fokus på det jag INTE kan göra, precis hela tiden. Det är så knasigt att jag nästan skäms, jag anser mig som en ganska klok tjej ändå, men ändå så gör jag inte det jag alltid råder andra till.

När jag tänker tanken på att acceptera blir jag så ledsen att jag är sjuk och ”inte är som alla andra”. Jag VET att jag måste. Jag VET att kampen kommer släppa om jag gör det. Gud vad jag vet, är så förbannat duktig på att veta rätt.

Tänkte ägna nästa vecka till lite sorgearbete. När lillan är i skolan, så ska jag skriva tänkte jag. Skriva ner vad jag känner och tänker. Nu är det helg och jag ska bara vara med henne hela helgen. Jag har längtat extra mycket efter henne, vet inte varför, men oj vad jag har saknat henne. Nu är hon äntligen här. Och oj vad vi ska mysa🙂

Jag får se hur mycket jag delar med mig av min sorg här, det känns som om det är ganska privat på nåt sätt. Jag vet inte varför.

Ha en riktigt skön helg, det ska jag ha.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s