Vilken helg, många insikter och bra och dåligt

Jag har mått fantastiskt bra i endo-magen, fram tills idag. Helgen har varit fantastisk, trots total utmattning. Jag har över-gjort igen. Fast jag visste om det denna gången. Jag o lillan åkte ut till ön och fick ett mystiskt telefonsamtal om att vi skulle gå direkt till en speciell person och hämta en speciell sak där. Jag undrade såklart vad det kunde vara, men det skulle bli en överraskning. Men jag visste ju att den här speciella personen sysslar med kräftfiske, så kanske, kanske att det väntade lite kräftor när vi kom dit. Och det gjorde det, nämligen 2 kilo.

Jösses, tänkte jag, hur ska jag o lillan kunna sätta i oss 2 kilo kräftor själva? Det gjorde vi inte, efter ett kilo var vi proppmätta. Så vi hade en riktigt lyxhelg som bestod av att

1 – Jag slapp laga middag OCH lunch till dagen efter

2 – Vi åt kräftor till BÅDE middag och lunch dagen efter

Kan man ha det bättre?? Sen fick jag reda på att det bara var beställt ett kilo, ha ha, en missuppfattning som gjorde mitt liv lite bättre och min pappa lite fattigare…🙂

Jag sov/vilade mest ute på ön. Lillan var också supertrött efter fredagsöverraskningen jag gjorde till henne, hon och hennes kompisar somnade ca 01.30 och vaknade 06.57. Jag tror jag somnade vid 00.30. Och vaknade vid 07.05. Så på lördagen gjorde vi inget annat än hängde i fåtöljerna, soffan och sen gick vi och la oss. På söndagen spelade vi kort, tog en liten cykletur och sen kom hennes kompis över. Då la jag mig och försökte sova, la mig i solen en stund och läste lite ur Ove-boken igen. Den är ju så himla, himla otroligt bra!!!

Så jag har haft det bra. Men, det fanns/finns hela tiden en jobbig, överhängande skugga över mig. En skugga som tar bort att det kan få vara maximalt med lycka. Och det är just denna trötthet/utmattning/ofokusering/oförmåga att koncentrera sig. Att vara närvarande. Den hänger över mig och den stör. Den stör så mycket att jag blir gråt-färdig.

K A N   D E T   I N T E   B A R A   F Å   V A R A   B R A   E N   E N D A S T E   L I T E N   G Å N G ? ? ? ?

Snälla kära gud, bara en gång. Kan jag inte få slippa känna av min sjukdom under några timmar när jag är med dottern?? Livskvalitét?? Kan vi inte bara få ha lite livskvalitét ihop, utan att jag ska sitta och kämpa? Jag blir galen på denna kamp. Galen!! Och så fruktansvärt ledsen. Jag blir så ledsen så det är inte klokt. Och jag vet inte hur jag ska göra?

Jag orkar inte kämpa mer. Jag gör inte det. Och då finns det kanske bara en sak kvar att göra och det är att acceptera fullt ut. Men jag kan inte. Jag KAN INTE och jag VILL INTE!!!!! Jag känner mig handfallen och låst. Vet inte hur jag ska gå vidare. Funderar starkt på att återuppta nån form av terapi, kanske kontakta nån psykolog som kan hjälpa mig i detta. Jag vill ju till min underbara smärtpsykolog på Östra, men jag får ju inte går där mer. Gud vad jag skulle behövt henne nu, känner jag.

Men, det finns ett ”men” till, och det är väldigt bra. Jag har fått, ett mejl, där jag har läst något av det absolut vackraste jag någonsin läst. Några meningar som ger mig hopp, tillförsikt, glädje och lycka. Någon som tror på mig och skakar om min värld. Någon som snuddar vid mitt hjärta och närmar sig varsamt det som jag så länge har gömt och tryckt ner inom mig. Kanske är det just därför jag känner mig extra skör just nu. Kanske är det meningen att den här personen ska göra det? Komma åt mitt inre som jag så stenhårt håller ihop, för att inte tappa balansen totalt här i livet. Någon som säger saker jag inte trodde man kunde säga. Eller rättare sagt, saker jag inte trodde jag någonsin skulle få höra.

Jag blir mållös och hänförd. Det känns som om livet kommer bli bra. Väldigt bra. Behöver bara få ordning på mina egna inre krig. Kriget om acceptansen. Sorgen som måste få komma ut. Jag vet att jag sagt det förut, men jag har inte sörjt färdigt. Jag behöver sörja den gamla Mia, få lämna henne för den hon var och hitta den nya och acceptera den nya. DÅ först, kommer jag kunna acceptera. Så jag tror att jag just precis nu har startat ett sorgearbete.

Nu ska jag vila, sitter med tens-maksinen på, panodil är intagen och jag hoppas innerligt att jag slipper tradolan. Magen krampar och jag håller andan. Har glömt hur det känns att blöda så här. Hoppas det går över fort. Det brukar ju sitta i en vecka, så jag tänker att bara jag står ut en vecka till, så blir det bättre. Och får det bli en vecka av tradolan så får det. Efter mensen ska jag börja med progesterall-krämen och se vad det ger. Hoppas på resultat.

Gud så skönt det var att skriva av sig lite, känner mig alltid bättre efteråt. Hoppas ni får en bra vecka, hösten kan vara fantastiskt fin!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s