Långsamt framåt

Det går långsamt framåt. Jag tar en dag i taget, timme för timme. Är fortfarande vansinnigt trött/seg/utmattad. Men inte sovtrött, utan mer slö. Det är väldigt jobbigt. Jag har hellre ont, än är trött, hur konstigt det än låter, för då orkar man göra något i alla fall. Jag kan tex gå o träna, i början när jag blev sjuk åkte jag ju tex och simmade emellanåt. Då var jag inte trött. Jag orkade träffa kompisar på ett annat sätt, var och fikade och gick promenader osv. Kunde t o m gå ut en kväll då och då. Det går att göra saker med smärta. Men med tröttheten. Det går inte att göra något alls. Min kropp är mitt fängelse. Jag känner att jag blir tokig emellanåt, jag vill bara byta ut den här trasiga kroppen till en ny, och sen när jag har gjort det, då vill jag springa. Jag drömmer om att springa.

Jag vill springa, backe upp och backe ner. In i skogen och susa förbi träden. Låta svetten rinna ner för kroppen, ansiktet, smaka saltdroppar på läpparna. Jag vill springa tills jag knappt kan andas längre. Springa så hjärtat pumpar runt allt blod i kroppen, det viktiga. Springa så jag får skoskav. Springa tills jag spyr. Eller nja, där nånstans kanske gränsen går😉

Men jag drömmer om träning nu så det är inte klokt. Blir ännu mer påtagligt när jag inte kan. Men jävlarimig vad jag ska kämpa, jag ska läka denna kropp, återerövra dess styrka och när jag sprungit, ja då kommer jag berätta om det här!!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s