J

Idag gjorde jag ett slags avslut. Ett avslut och kanske en början på något nytt.

Jag var vid din grav idag och la en röd ros där. Jag har tänkt mycket på dig det senaste, saknat dig och önskat att du var här. Funderat på hur det skulle varit om vi var ihop nu. Tänker ofta på dig och ser dina fina ögon framför mig, klarblåa till ditt solblonda hår och brunbrända smala kropp. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer få svar på den frågan, men jag undrar ändå, om vi hade blivit tillsammans på riktigt och vågat satsa. Hur vi skulle ha haft det. Jag tror vi skulle haft det bra. Vi skulle kompletterat varandra perfekt. Jag vet att det är lätt att säga, att drömma sig bort och tro det bästa, men jag tror verkligen det. Vi var så lika och med våra personligheter skulle vi klarat av allt känns det som. Vi mot dom.

Jag kommer aldrig glömma dig J, aldrig någonsin. En kort men stark kärleksromans. Hur ska någon kunna slå den? Hur ska någon någonsin kunna mäta sig med dig? De känslor som vi upplevde den sommaren var ju så starka. Minns du? Kan du minnas något, där från himlen där du är nu? Jag kommer alltid minnas, i hemlighet kommer jag alltid minnas och kommer alltid älska dig. Men jag måste släppa taget om dig och tillåta mig att våga bli kär på nytt, att våga tillåta mig att falla för en annan man. Det är svårt, men nödvändigt. En process. Jag trodde jag hade ”glömt” dig, men tydligen har du betytt mer för mig än jag själv anat. Jag har nämligen varit med om lite saker den senaste tiden som gjort att du dykt upp i mitt hjärta igen. Och jag vet, jag vet så väl, att du vill mig väl. Att du tycker att jag är värd att älskas och att älska någon annan. För var det något som du hade i överflöd, så var det kärlek. Ditt hjärta var sprängfyllt med kärlek, det sa alla om dig. Vackra, fina Du.

Kommer du ihåg de tre orden, de tre små orden? Jag viskar dom tyst till dig, så att ingen annan än du hör. Ta till dig det och låt det förbli våran hemlighet. Djupt i mitt hjärta ska jag vårda minnet av dig, och den kärleken vi upplevde den sommaren.

Det är dags att ta farväl, inte farväl av dig, utan farväl av mina krampaktiga känslor som vill hänga sig kvar vid dig. Du var perfekt. På ditt alldeles operfekta vis. Alldeles perfekt.

Saknaden är enorm och när jag la handen på din gravsten så kändes det i hjärtat. Jag kan inte fatta att du är borta för alltid. Att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer få se dig igen, prata med dig, röra vid dig, känna dig. Jag spelade vår låt för oss, där vid graven. Minns du? Hörde du den?

Jag är tacksam för det vi upplevde, och jag är tacksam att vi inte känner till framtiden. Jag tror att jag kommer kunna älska igen, men det får ta tid, när den rätta dyker upp är det dags. Jag kommer nog känna det på mig, det brukar jag göra. Jag kommer aldrig glömma dig och det var skönt att få ge dig en ros idag. Nu ska jag försöka fokusera på framtiden och se vad den har till mig. Må väl, var du än befinner dig. Älskar dig!!❤

2 thoughts on “J

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s