Lite bättre, men inte bra

Det käns lite bättre, men inte helt bra. Jag pratade med en väldigt god väninna igår och det behövdes verkligen. Att få gråta ut hos någon som förstår, någon som kan bekräfta att jag inte är helt fel ute med mina tankar, känslor och funderingar. Den bekräftelsen behövde jag!!

Så det kändes mycket bättre efteråt. Känslomässigt. Däremot har endon gjort sig enormt påmind idag. Så mycket att jag var tvungen att lägga mig ner ett tag. Skit är det.

Orkar inte skriva så mycket mer just nu, återkommer imorgon.

 

Acceptera att det är helt okej att bryta ihop???

”Att acceptera det oacceptabla” av Gunilla Brattberg lånade jag hem idag efter att ha beställt den på bibban. Igår var ju inte accepterandet så nära, inte heller idag. Läste lite i den och fastnade för ett ord: Sorgekris. Det är kanske där jag är. Mitt inne i en sorgekris. Jag har inte ältat så mycket det här med att acceptera det senaste, det käns som om jag har tagit en paus från det på något sätt. Tills jag läser att det är ett val man gör om och om igen, hela tiden för resten av livet. Jo men tjena….

Inte heller har jag sörjt nämnvärt. Jag har ju mått lite bättre och inte fan sätter man sig ner och sörjer då?? Inte jag i alla fall, då är jag bara helt enkelt glad att jag lever. Så det har stått på paus ett tag det med.

Igår var ingen bra dag. Jag mår inte bra idag heller, fast på förmiddagen idag var det hyfsat okej. Efter lunch slog trötthetsbomben ner i mig. Sen dess har dagen segat sig fram. Tack o lov kom en kompis till dottern över ett par timmar, så att jag fick gå och handla i lugn o ro. Då ringde jag dotterns pappa på hemvägen för att planera lite inför helgen. Då började jag helt plötsligt stortjuta. När någon närstående frågar hur det är?? Ja, då är det lätt att bryta ihop när man behöver det. För gud vad jag behöver bryta ihop. Jag fattar det aldrig innan, det kommer alltid efteråt. Alltid! (Tur att jag hade solglasögon på mig och att ingen såg att jag grät…)

Jag tror jag måste ha bättre strategier, även när jag ”mår bra”. Jag tror jag glömmer bort att jag påverkas även då, av saker och ting. Just nu är det fullt ös från morgon till kväll och inte en minut för mig själv. Igår somnade jag t o m innan dottern på soffan. Hon låg framför mig, vi låg sked typ, och jag somnade medan hon kollade klart på filmen. Hade aldrig hänt om jag mådde bra. Full av energi och på topp, men nu…nej usch…jag vill inte ens tänka på mig själv just nu.

Jag kan dock acceptera att jag bryter ihop. Men, det är jävligt svårt, jävligt svårt, (därav svordomen) att erkänna att jag inte orkar med min tös. Jag har alltid orkat allt, precis allt, i mitt liv hittills. Allt. Det innebär verkligen allt. Allt från jobbiga, psykiska saker, som typ skilsmässan, till fysiskt jobbiga saker. Jag har släpat hem julgranar själv de senaste åren. Jag borrar upp hyllor, byter glödlampor, handlar mat. Jag målar om väggarna när det behövs. Jag rensar avloppen själv. Jag åker in på sjukhusen själv och opereras. Jag sitter 6 timmar på gynakuten med smärtor i magen och biter ihop. Jag, jag , jag. Och Jag råkar vara sjuk nu. Sjuk och trött och klarar inte av det här längre. Det tär på mig. Jag har inga krafter, hur mycket jag än skulle vilja.

Jag känner mig som en jävla martyr!!!

Och det var inte riktigt meningen med det här inlägget. Meningen var…..ja, vad var meningen egentligen?? Jo, att acceptera allt det här.

Så vad ska jag säga? Just nu mår jag inte så bra. Magen mår dock hyfsat okej, men JAG. Nej, jag känner mig ledsen och liten och maktlös. Jag är ju ingen martyr, jag är inget offer, jag är bara helt enkelt ledsen tror jag. För att jag är sjuk. Punkt slut.

Svårt att acceptera det bara, ibland. Då liksom väller känslorna upp från alla möjliga hörn av kroppen och bara tar över. Men jag får väl acceptera det också.

Nu ska jag vila mig igen. Och ta nya tag imorgon. Och försöka acceptera att det är dåligt ibland.

Gonatt!

Ledsen. Trött. Och ledsen igen.

Jag HATAR att vara sjuk. Jag HATAR det så himla mycket. Jag HATAR, HATAR, HATAR det så in i helvete. Jag är så trött. Idag har jag varit så trött att jag två gånger somnat – eller rättare sagt nästan tuppat av – i soffan. Jag har min dotter. Jag hade egentligen inte orkat ha henne idag. Hon får lida för det. För att jag är sjuk. För att jag inte orkar. Visst, jag struntar absolut inte i henne. Vi var på stan idag, gick runt o kollade, fönstershoppade i kanske två timmar. När vi kom hem, och även inne i stan, var jag så trött. Så där som när man har ett riktigt rejält blodsockerfall. Hjärnan funkar nästan inte, benen käns tunga som bly, det sticker i dom vid varje steg av trötthet. Jag orkade inte hålla ögonen öppna när vi kom hem. Men ändå måste lunch göras. Tomatsoppa. Enkelt o gott. Sen hade jag tvättid. tre maskiner tväddades. Sen däckade jag igen. Somnade igen. Jag fattar inte. Jag blir så ledsen.

Jag blir så ledsen att jag inte är 100%. Att jag inte är 100% inför mig själv är väl okej, men inför min dotter. Jag vill inte sitta inne hela (nästan) dagen när solen strålar utanför. Hon har sommarlov och borde få springa på stranden, bada och ha kul. Istället dras hon med en sjuk, trött, sliten mamma som somnar mitt i en mening. Nej, det är inte kul. Tänk om hon varit två år. Eller spädbarn. Det hade inte gått. Det är dagar som dessa då jag verkligen lider av att vara singel. Lider!!

Nej, det är inte bra det här. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte att vara så här trött. Jag mår ännu sämre av det än magsmärtan som faktiskt är helt okej idag. Jag önskar nästan att jag hellre hade magont än den här förlamande tröttheten. Den är vedervärdig. Minns den som när jag precis fått barn. Då när man aldrig sov. Men nu sover jag hela nätterna. Och orkar ingenting ibland. Självklart är det inte så här alltid, men vissa dagar….Phu….

Har en vän som ofta frågar ”Hur orkar du?” Och jag har inget bra svar på den frågan annat än att jag måste. Jag har barn och måste orka. Tack o lov att hon är så stor att hon ”klarar” sig själv. Hon satt vid datorn vid soffan när jag somnade, så vi är ju i samma rum och jag sov liksom inte djupt, utan om hon frågar mig nåt så kan jag ju svara. Men ändå, så här ska det inte vara. Bara att andas käns tungt idag. Jag läntar till kvällen då jag kan få sova på riktigt. Ögonen värker av trötthet. Det har känts såhär idag, att om jag blundar i mer än 10 sekunder så kommer jag somna, var jag än är. I stan, på spårvagnen eller hemma. Så jag måste liksom nästan spärra upp ögonen för att inte falla ihop helt.

Okej, nu har jag gnällt av mig lite – vilket var syftet med detta inlägg. Kanske har jag bitit ihop för länge nu, kanske har jag tagit ut mig och detta är betalningen. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer somna gott ikväll. Och jag ber om en piggare dag imorgon, kära gud!!

Tillbaka i stan

Ja nu är midsommar över. Käns lite konstigt faktiskt. Något man längtar efter så mycket och så svisch…..så går dagen jättefort. Jag hade jättetrevligt. Kände mig dock lite tråkig då jag inte kände för att dricka någon alkohol. Men jag kände verkligen inte för det. Att vara vaken halva natten och må dåligt dagen efter, nej, usch, jag ville inte det. Men det var riktigt god mat tillsammans med familj och vänner.

Jag var lite orolig att jag skulle må dåligt, eftersom jag mått ganska bra en period nu. Men nej, jag  mådde ganska bra hela tiden. Fick en liten dipp på eftermiddagen, men det gick över. Så det var en relativt smärtfri midsommar. Väldigt skönt faktiskt. Och sen så mår jag bra även nu, bättre än någonsin. Jag hoppas jag får en bra sommar, så jag kan få njuta lite av livet. Jag behöver det, efter den här jobbiga vintern.

Har hört att det ska bli soligt som bara den och det håller vi tummarna för!

Glad midsommar!

Glad midsommar kära läsare!

Jag hoppas ni får en fin dag och en skön kväll. Jag ska plocka sju blommor och lägga under kudden inatt – kanske drömmer jag om drömprinsen. Var é han egentligen nånstans??

Dessutom ska jag njuta av det här:

Jordgubbar i stora lass. Finns det något som slår det på sommaren? Visste ni förresten att 7 jordgubbar ger dagsbehovet av C-vitaminer? Bra va, det äter man ju lätt.

Annars är det en aning värre än igår. Men absolut inte alls jättejobbigt. Jag hoppas det håller i sig, det som är bra. Nu ska jag baka paj, en tradition vi har. Äter alltid paj till lunch och sedan midsommarmat till kvällen.

Ha en riktigt skön helg 🙂

Lugn dag

Lugn, skön dag med otroligt lite smärta 🙂 Dock extremt trött, men ändå. Dagen har spenderats med mamma och dottern, en mysig fika, en liten mini-promenad, målning, och middag ute på altanen. Härligt! Vad mer kan man begära??

Nu är jag jättetrött och det blir nog en tidig kväll. När dottern är hos sin pappa kommer ju han och lämnar henne kl 06.30 och jag är inte riktigt människa då… Så trött, så trött, speciellt som vi nästan vänt på dygnet sen skolavslutningen. Jag mår ju egentligen som bäst när jag går upp och lägger mig samma tider, men det har blivit väldigt sena kvällar ibland nu och både tidiga och sena mornar. Men vi får sovmorgon på midsommaraftonsmorgonen i alla fall. Telefonsamtal undanbedes 🙂

Det var allt denna dag. Inte mycket men ändå mycket!

Äntligen

Ett beslut taget. Jag ska överklaga. Har precis skrivit ner några väl valda ord till Förvaltningsrätten varför jag anser att jag är berättigad sjukpenning. Min läkare har också skrivit ner lite väl valda ord varför även hon anser att jag har rätt till sjukpenning. Tyvärr lär det dröja minst ett år. Minst. Innan jag hör något.

Har ju även överklagat till Förvaltingsrätten ang. att jag fick tre månaders karens i februari, mars och april förra året, alltså 2010. Tror ni jag har hört något från dom?? nej, precis. Det lär väl dröja till hösten. Men det är inte klokt, att man ska behöva göra så här för rätten till a-kassa. Helt sinnes-sjukt!! Ett och ett halvt år har nästan gått. Suck, vad gör man?? Och så denna nya väntan. Dock förväntar jag mig absolut ingenting, fast det finns en liten chans om regeringen ändras. För det är ju där skon klämmer från början.

I alla fall så mår jag en anings bättre. Lillan leker med en kompis så jag får några ”fria” timmar för mig själv. Självklart lite vanliga bestyr så som lunch, gå till apoteket och fylla på medicinförråden och handla lite mat. Helt okej när man mår okej 🙂 Och så håller jag på att sy en klänning, bild utlovas om den blir fin 🙂

Annars skulle jag träffat en kär vän idag men hon är tyvärr hemma och sjuk. Hoppas du kryar på dig 🙂 Vi får helt enkelt ta det efter midsommar. Apropå midsommar, ska ni göra något kul? Själv ska jag vara på sommarstället där jag varit de senaste 10 åren. Ja, nu är det ju liksom inte mitt sommarställe, även om jag skriver det, det är min pappas. Fast jag får ju självklart husera där som jag vill, därför kallar jag det mitt. Det ska bli skönt med lite festligheter och god mat 🙂

 

Sol

Det stod sol på schemat idag. Ute på sommarstället, långtifrån stadens regn, hade vi det supersoligt. Det enda som var synd är att jag glömde bikinin. Eller rättare sagt, jag tog inte med någon eftersom det regnade när vi åkte, lillan och jag. Trodde inte det skulle bli så fint, men jag låg och solade hela dagen idag och har nästan bränt mig. Underbart.

Jag har mått ganska bra idag också, sov lite dåligt inatt bara. Men annars håller det braiga i sig. Skönt att få en liten andningspaus.

Jag måste även säga att min hotmail spökar lite. Jag kommer in och kan skriva ett meddelande, men sen när jag ska skicka, så går det inte. Så om ni som jag mest mejlar med inte har fått något svar – det kommer. Jag vet inte vad det är som är fel, men ibland hakar det bara upp sig. Så håll ut, jag hoppas kunna fixa det snart. På sommarstället har jag ingen mejl heller.

Annars har det varit härligt som sagt. Vila, är nog ordet som kan sammanfatta dagen. Dottern har mest lekt med kompisar och jag har kunnat vila. Välbehövligt. Nu är hon hos pappan, det är söndagkväll, men hon kommer halvsju imorgonbitti igen. Eftersom jag är ”arbetslös” får hon inte gå på fritids. Så på dagarna när pappan jobbar är hon med mig. Fast jag tycker bara det är bra. Det är en bra sak med hela den här skiten, att jag får enormt mycket tid med min dotter. Det vet jag många föräldrar tycker är jobbigt, att inte se sina barn så mycket. Och vi har nästan svårt att hitta på saker, så mycket ses vi. Fast, jag anser att det är ett lyxproblem 🙂 Ett bra problem! 🙂

Gonatt!

Bättre i magen

En underbar överskrift. Jag mår bättre i magen, det är bättre med endosmärtan. Har längtat efter den rubriken och att kunna skriva något sånt här efter allt gnäll. 🙂 Ryggen är sådär, men jag njuter av varje timma det är bättre. Igår hade jag tio minuter av helt smärtfri tid. Fattade inte riktigt vad det var, kände mig helt plötsligt så konstig – tills jag insåg att jag var smärtfri. Det finns hopp, jag kämpar på.

Mycket tankar har snurrat det senaste, och om smärtan påverkas av stress borde jag vid det här laget ligga på sjukhus så stressad som jag varit de senaste dagarna. Men konstigt nog inte, därav jag tror att min smärta inte påverkas av stress.

När en person dör, som inte borde dö, blir man väldigt fundersam. Och stressad. Jag önskar jag kunde skriva mer om det, men av respekt för henne, så kan jag inte det. Men mina känslor kan jag skriva om. Känslan som kom först var ”Det kunde varit jag”. Och det är inget som jag bara tar ur luften, utan detta kunde faktsiskt lika gärna hända mig. Nu när det gått några dagar har jag lite mer perspektiv.

Men jag känner mig liten. Och rädd. Chockad och ledsen. Maktlös. Väldigt maktlös. Det är en jobbig känsla. Maktlös gentemot sjukdomen och vården. Eller icke-vården kanske man ska säga… Tom. Konstig. Samtidigt infinner sig en otrolig tacksamhet. Jag lever. Jag mår ”bra”. Min dotter mår bra. Min familj mår bra. Mina vänner är underbara. Där hämtar jag energi, mest hos min tös. Har tänkt många, många gånger, vad skulle jag göra utan henne. Jag skulle förmodligen vara helt deprimerad, ligga i sängen hela dagarna, inte gå ut så mycket. Men hon drar verkligen igång mig. Tvingar mig till saker, fast inte på ett negativt sätt, utan vi gör roliga saker. Är ute och cyklar tex. Bara en sån sak. Skulle jag nog aldrig göra om jag var själv. Skulle inte hitta den enrgin. Men hon ger så mycket – utan att veta om det. Det är den härligaste ungen på jorden. Smart och klipsk, och hon har en underbar ironisk humor. Självklart säger ju alla föräldrar så om sina barn, men jag tror ändå att betydelsen av hennes närvaro är större för mig än för andra.

Dock fortfarande chockad och overklighetskänslor som är enormt stora förföljer mig. Mycket tankar och vad man kan göra snurrar i mitt huvud. Hur kan jag förbättra min egen hälsa? Jag vill ju må så bra som möjligt. Vad kan jag göra utan sjukvårdens hjälp? Tyvärr minskar förtroendet ytterligare när något sådant här händer. Jag vill aldrig mer besöka ett sjukhus känner jag. Men vet samtidigt att det måste jag göra. Min sjukdom går inte över. Men jag tänker kämpa tills jag mår så bra som möjligt.

Varför det är bättre just nu, det började bli bättre igår, har jag ingen som helst aning om. Bara att jag njuter mer av det. Det är oftast inte förrän man mår bättre som man inser hur jobbigt det varit när det gör ont hela tiden. Det har varit några veckor nu av jobbig, molande värk. Och så vaknar man en dag och det käns mycket bättre. Konstig sjukdom som jag inte blir riktigt klok på.

Jag njuter av att det är sommarlov, dottern är ledig och spring i benen är bara förnamnet. Jag hoppas vi kommer göra mycket roliga saker i sommar. Att det braiga håller i sig. Att jag får tillbaka lite enrgi. För det är trots allt jobbigt att ta hand om barn från halvsju på morgonen till 22.30 på kvällen. Hela tiden, uppmärksamhet hela tiden. Hon gick till en kompis häromdagen och jag stensomnade och sov i två timmar på soffan. Fast innan kände jag mig inte trött alls. Så på det sättet är det bra, mina känslor får inte så mycket utrymme. Och det är positivt, den bästa medicinenav alla tycker jag.

Ha en skön helg!

Återhämtning